Tänk dig att ständigt påminnas om att du inte riktigt passar in. Att gång på gång behöva visa att du är värd din plats, trots att du vet att du redan är det. Det är ingen öppen attack, utan en subtil, återkommande påminnelse om att du är ”den andra”.
Detta är minoritetsstress. Det är vad jag, och många andra i minoritetsgrupper, upplever dagligen. Det handlar inte bara om direkta handlingar av diskriminering, utan om små ord och uttalanden som skapar en ständig känsla av att vara utanför. Att aldrig vara ”tillräckligt lik normen.”
Det skapar en omedelbar känsla av att vara exkluderad
Ta till exempel en intervju i DN nyligen med Sveriges utrikesminister Maria Malmer Stenergard, där hon sade att det är mindre problem att ta emot dem som är ”lika oss.” Ett enkelt uttalande, men med en djup innebörd för oss som inte uppfattas som ”lika.” Det skapar en omedelbar känsla av att vara exkluderad – oavsett hur mycket vi bidrar till samhället.
Det förstärker ett ”vi och dem”-narrativ som gör att vi ständigt tvingas navigera i en värld där vi alltid är på defensiven.
Föreställ dig nu att denna mening — mindre problem att ta emot dem som är ”lika oss” — upprepas om och om igen, mot olika individer i samhället: en mamma, ett barn, en ungdom, sjuksköterskan, busschauffören, tandläkaren, advokaten, apotekaren med sjal. Mot en barnmorska. Mot en lärare. Mot en barnskötare. Mot någon som har sökt jobb för tusende gången.
Eller mot mig! Hur skulle det kännas? Vad gör det med en persons känsla av tillhörighet och egenvärde?
Nu kan du uppleva hur det känns att aldrig vara ’good enough’
Jag har ännu inte fått svar på mina frågor som jag ställt till människor som kan politik, som vet att kommunikation är på mottagarens villkor. De är goda människor, som jag uppfattar dem, som springer eller går i samma korridorer som avsändaren av detta budskap om ”lika oss.” Det är tyst! Det är kanske obekvämt. Ja! Och hur känns det? Nu har du kanske lite inblick i hur det kan kännas, hur du kan upplevas och hur det är att vara ”den andra” som aldrig riktigt kommer att vara ”good enough.”
När man ser hur sådana ord kan påverka människor i olika delar av samhället, blir det tydligt att det inte bara handlar om en enstaka kommentar.
Det blir ett mönster som skapar en känsla av att alltid behöva bevisa sitt värde, att aldrig fullt ut passa in, oavsett hur mycket man försöker.
Detta mönster påverkar inte bara individen utan också hela samhällets dynamik, eftersom det skapar en underliggande känsla av exkludering och segregation.
Det är en känsla som delas av många som lever med olika former av minoritetsstress
Genom att etablera ett ”vi” och ”dem”-narrativ stärker man de osynliga murar som hindrar människor från att känna sig fullt accepterade. I detta sammanhang ställer jag en enkel, men svår fråga: Vilka menar hon när hon säger ”lika oss”? För någon som mig, som svart person i Sverige, väcker detta en direkt känsla av att vara exkluderad.
Det är en känsla som delas av många andra som lever med olika former av minoritetsstress. Men som jag ofta säger: Det obekväma ska bli bekvämt. Uttalanden som dessa är inte bara obekväma – de sätter oss i en position där vi måste kämpa för att normalisera vår egen existens och våra rättigheter att tillhöra, oavsett hur ”lika” eller ”olika” vi är.
Brandon Sekitto
