“Vi träffar människan, inte deras handlingar”

Nasir Ahmad Arif är imam och själavårdare på häktet i Sollentuna. Han är, tillsammans med präster från olika kyrkor, en del av Nämnden för andlig vård.
– Flera dagar i veckan är jag hos de intagna, säger han.

Många känner Nasir Ahmad Arif i Järva. Han är uppvuxen i Husby, bodde där till alldeles nyligen, och arbetade i många år på en grundskola i Kista. Nasir är en av få imamer i landet som är heltidsanställd, de flesta arbetar ideellt som imam. Han är anställd av Aysha-moskén på St Eriksplan, och utlånad på 80 procent som imam på häktet i Sollentuna.
– Jag går in som en medmänniska. De har berättelser, bär på mycket ånger, och för många är jag den enda kontakten de har. Det kan ta månader innan familjen får komma på besök, en del bor långt borta, andra är inte i landet, det kan vara av flera skäl.

Annons:

Idag sitter även barn i häktena runt om i landet. Under oktober månad 2024 var det 123 barn varje dag i något av landets häkten, vilket är fler än någonsin tidigare. Barn mellan 15-18 år, har rätt till fyra timmar mänskligt umgänge varje dag, men det är inte alltid de får det.
– Häktena idag är överfulla, det är dubbelbeläggningar, och mycket som inte hinns med. Vi hjälps åt, själavårdarna, sjukvårdarna, lärarna, ungdomshandläggarna, men vi räcker inte till.

De vuxna, som sitter med restriktioner, är inlåsta 23 timmar per dygn. 
– Vi träffar alla; män, kvinnor, barn, vuxna, troende och icke-troende. Vi är för alla som vill träffa oss. Ibland kommer frågan från dem själva, ibland från personalen. De kanske märker han eller hon inte mår bra, och ber oss att hälsa på.

Antalet platser på häktet i Sollentuna var från början runt 200, men idag sitter mer än 300 intagna där.
– Det är många dubbelbeläggningar. I rum på sex kvadrat. Det blir trångt och varmt, men de har en person att prata med. Kommer de inte överens, då blir det jobbigt. Kriminalvården gör sitt bästa för att placeringarna ska fungera.

Antalet barn varierar, ibland tio, ibland många fler. Nu finns ett förslag att sänka åldern för straffmyndiga till 14 år. Det innebär en stor risk, tror Nasir Ahmad Arif.
– Om man sänker straffåldern, så kommer brotten gå ner i åldrarna. Det visar erfarenheter från Danmark. Alla kloka människor förstår att det är det förbyggande arbetet vi behöver satsa på.

Bland de barn som Nasir träffar på häktet har många varit på sis-hem tidigare. Han berättar om en kille, som fyllde 18 i häktet.
– Han sade det var hans fjärde födelsedag som han firade inlåst. Han hade flyttat från sis-hem till sis-hem och hamnade till slut på häktet. Nu fyllde han 18 utan sin familj.

Nasir minns att det killen var mest rädd för var att han från den dagen bara hade rätt till en timme mänskligt umgänge.
– Det är i sig väldigt knäckande.

Nasir började arbeta som själavårdare 2022 och arbetet har förändrats under årens lopp. Det är fler intagna idag, fler kvinnor och fler barn. Även de intagnas attityd till häktet har förändrats, menar han.
– Då hävdade de flesta att de var oskyldiga och ville ut så snabbt som möjligt. Men idag verkar många tycka att det är bra att de kommer till häktet, det är tryggare där än utanför.

I häktet finns tv, det finns gym och tillgång till böcker. Alla har inte samma restriktioner, utan en del får vistas på den gemensamma avdelningen några timmar varje dag. De andra själavårdarna är tre präster från Svenska kyrkan, en katolsk präst, en ortodox präst och två från frikyrkan. Två gånger i veckan hålls gudstjänst i den gemensamma avdelningen.
– Men jag prioriterar dem som är ensamma och isolerade. Jag hinner inte alltid följa upp mina samtal, de är så många.

Sverige har i flera år fått återkommande kritik från bland annat FN och Europarådet om för långa häktningstider för brottsmisstänkta. Nasir har träffat många som har suttit häktet väldigt länge; ett år, och ännu längre. Vissa väntar på att utredas, vissa väntar på dom, andra väntar på fängelseplats.
Tänk, alla berättelser han får höra, alla förtroende han får. Är det tungt att bära, Nasir? Han ler lite försiktigt åt frågan.
-Det är tufft, men vi har en plats att lasta av det, hos Gud. Och även om vi inte redovisar allt, så vet Gud vad vi klarar av.

Han tycker att arbetet är lärorikt och har förändrat honom.
– Ingen av oss är felfri, man ska tänka på det när någon säger att ”lås in och släng nyckeln”. Alla måste få en andra chans, Gud ger oss en chans varje dag, även om vi gör fel.

Han har många exempel på människor som lyckats förändra sina liv, tack vare någon annan.
– Det kan ha varit en fritidsledare, en lärare, en själavårdare, eller till och med en polis. Bemötande och relationer är så viktigt. Vi träffar människan, inte deras handlingar. Hoppet finns.

Den största utmaningen idag för dem som sitter inne, menar Nasir, är när de kommer ut i samhället igen.
– Vem ska sträcka ut handen till dem? De har fått en prick i registret, då får de inget jobb. De kan inte studera eftersom de kanske inte har gått klart skolan, lägenhet är det inte tal om. Relationerna till föräldrar och syskon kanske har skadats, ingen vill ha med dem att göra. De enda som tar emot dem är de som är orsaken till att de hamnade i fängelse. Tillbaka till ruta ett.

Som själavårdare måste han hålla sig strikt till reglerna. Han tar inte med sig hälsningar in till häktet, och inget som sägs kommer ut därifrån.
– Om jag känner igen någon utanför är jag alltid försiktig och tar inte kontakt. Jag vet inte var jag har träffat dem, jag arbetar ju som imam i moskén också.

Men ibland händer det att någon tar kontakt med honom, som den gången han träffade en man inne i en butik.
– Han kom fram till mig och sade till sin fru ‘det här är imamen som hjälpte mig därinne”’ Jag mådde så bra då. Det är de där ögonblicken av bekräftelse, som gör att man känner att man gör nytta och skillnad.

Kerstin Gustafsson Figueroa