Är Järva en stadsdel i förfall eller en outnyttjad möjlighet? Att bedriva verksamhet i området är en utmaning. Att driva förändring är ännu svårare. Varför? Det är oklart, men förhoppningsvis blir det tydligare medan jag skriver.
VGB IF grundades av Yacouba Barry år 2017, och jag själv har varit en del av resan sedan 2021. Under dessa år har det ofta känts som att vi arbetar baklänges. Ni vet den där känslan av att kämpa för att hålla huvudet ovanför vattenytan, övertygad om att man snart sjunker – men på något sätt lyckas simma in till kanten ändå? Den känslan är vår vardag.
Jag minns mitt första möte med idrottsförvaltningen, där vi diskuterade obehöriga i en idrottshall. Det visade sig att orsaken var okunskap bland vissa föräldrar – ibland hade det inte ens någon koppling till vår förening. Ändå var det vi som förväntades lösa problemet. Ingen dialog om gemensamma insatser. Ingen vilja att förstå hur vi kan arbeta tillsammans.
Är vissa fördelar med det svenska medborgarskapet inte menade att nå alla?
Vem vill egentligen se Järva förändras?
Är det bara jag som tycker att detta är märkligt? Är det bara ett fåtal av oss som vill se en positiv förändring i Järva? Eller är det kanske så att vissa fördelar med det svenska medborgarskapet inte är menade att nå alla?
Om vi lever i en välfärdsmodell byggd på socialdemokratiska ideal, varför ser vi då dessa strukturella problem? Någon får gärna förklara detta för mig. Jag vill förstå.
Kommunal förvaltning – ett fritt val eller ett riggat system?
I mina dialoger med stadsdelen och idrottsförvaltningen får jag ofta höra att “så fungerar det i en kommunal verksamhet” och att “vi kan inte göra på olika sätt”. Men det är fel. Kommunala verksamheter styrs av riktlinjer och politik, men det finns ett handlingsutrymme. Om ni inte har det, har ni ett organisatoriskt arbetsmiljöproblem. Och om ni inte känner delaktighet i ert arbete, borde era medarbetarenkäter visa katastrofala siffror.
En rapport från idrottsförvaltningen ledde till att vi blev avstängda från en idrottshall
Är det fel personer på fel plats? Jag är öppen för en diskussion – men jag misstänker att ingen vill ha den.
Idrottsförvaltningen – när misstänksamhet går före dialog
Vi fick nyligen en rapport från idrottsförvaltningen som ledde till att vi blev avstängda från en idrottshall. Rapporten löd:
“Tre flickor och två pojkar hängde i salen utan att vara ombytta. När jag sa att de inte hade någon verksamhet sa de att de skulle spela basket. Denna timme borde avbokas då vi inte har tillfredsställande kontroll över verksamheten eller deltagarna. När jag äntligen fick dem att gå ställde de dörren på kolv. När jag åkte iväg stod två tonårspojkar utanför och verkade tro att de skulle bli insläppta.”
Läs den igen. Vad är det egentliga problemet här?
Hur kan vi bygga fler fängelseplatser för barn, istället för att satsa på förebyggande arbete?
Hur kunde den ansvariga inte föra en dialog med de två pojkarna utanför? Hur kunde de anta att dessa ungdomar inte hade en koppling till föreningslivet? Och om vi nu djupdyker ännu längre – varför ses det som ett problem att unga i Järva befinner sig i en idrottshall? Är det inte exakt där vi vill ha dem om vi vill förebygga sociala problem?
Idrottsklivet – regeringens vision vs. verkligheten i Järva
Regeringen har satsat på Idrottsklivet, en investering i föreningslivet för att minska segregation, öka tryggheten och skapa positiva fritidsaktiviteter för barn och unga i utsatta områden. Samtidigt förbereder Kriminalvården sig för att ta emot barn i våra fängelser.
Hur kan vi som samhälle acceptera att vi bygger fler fängelseplatser för barn, istället för att satsa på förebyggande arbete?
Kommuner har alla möjligheter att stötta idrottsföreningar och se till att fler barn och unga kan idrotta utan ekonomiska hinder. Men var är idrottsförvaltningen i detta? I Järva är de i stort sett obefintliga.
Integration börjar med inkludering, inte exkludering
Vi pratar ofta om integration, men hur ska vi kunna arbeta med den frågan när unga i Järva möts av misstro? När unga tjejer känner sig otrygga – inte på grund av andra i området, utan på grund av personalen som ska garantera tryggheten?
Var ska vi bygga förtroendet för det svenska samhället, om inte i idrottshallar, på fotbollsplaner, i föreningslivet?
Vill du vara en del av förändringen?
Men du som läser detta, vill du se en förändring? Vill du bidra till att färre barn hamnar i utanförskap? Hör av dig.
För stadsdelen kommer inte att göra det. Och det är just därför du känner dig otrygg idag. Men förändring är möjlig. Om vi väljer att göra något åt det.
Josefine Nilsson, ordförande VGB IF
