Basel Adra är 28 år. Han har nyss blivit pappa och sedan vunnit en Oscar för dokumentärfilmen No other land. Han hade kunnat vara en lycklig man, men ockupationen accepterar ingen lycka. ”Min förhoppning är att min dotter inte ska behöva leva samma liv som jag lever just nu”, sade han i sitt tacktal på Oscarsgalan för en dryg vecka sedan.
I No other land får vi följa Basel Adra, hans mamma, pappa, syskon och de andra som bor i Masafer Yatta, strax söder om Al-Khalil (Hebron) på Västbanken. Det är ett lantligt område bestående av många små byar där palestinier bott i generationer. De är herdar av tradition och aktivister för att de måste.
Den folkfördrivning som Israel genomför av palestinier i Masafer Yatta var fram till för ett par år sedan den mest omfattande sedan 1967. Tusentals familjer har tvingats lämna det enda de har och parallellt med folkmordet i Gaza har fördrivningarna, husdemoleringarna och våldet eskalerat ytterligare.
Varje hus ska byggas upp igen, sten för sten
Basels Adras liv präglas, liksom många andra palestiniers, helt av motståndet mot ockupationen och under hans uppväxt var huset ständigt fullt av aktivister som kommit för att visa solidaritet och delta i protesterna. Alltså är det inga konstigheter när den israeliska journalisten Yuval Abraham dyker upp i Masafer Yatta för att visa sitt stöd och rapportera om det som händer.
Snart står Basel och Yuval och murar husväggar tillsammans i mörkret. Varje hus som ockupationsmaktens militärer river ska byggas upp igen, sten för sten i outtröttlig kamp för överlevnad. Samtidigt tvingas familjer som fått se sina hem trasas sönder av schaktmaskinerna att flytta in i grottor eftersom det inte finns någon annan stans de kan ta vägen.
På golvet i en av grottorna ligger 25-årige Harun Abu Aram förlamad och tynar bort, medan hans mamma i förtvivlan låter utländska journalister komma och titta på honom, i hopp om att deras vittnesmål ska hjälpa familjen. Harun sköts av israeliska soldater när han försökte hindra dem från att stjäla en generator.
Traumat är pågående och rädslan konstant. Soldaterna kan komma när som helst med sina vräkningsorder och bulldozers.
Ingen ska få bo och inget ska få leva.
Scenerna där skrikande barn bevittnar hur all den trygghet de har i livet krossas till smulor, medan ursinniga mödrar förbannar soldaterna och deras våld är hjärtslitande. Det är inte bara bostadshusen som förstörs, även skolor, lekplatser, stall och hönshus.
Ingen ska få bo och inget ska få leva.
Utom de israeliska bosättarna förstås, vars illegala byggen expanderar över området med massproducerade villor som befolkas av militanta nybyggare. Bosättarna kommer dag och natt för att attackera de palestinska byborna. De bränner deras bilar, förgiftar deras vatten och stjäl deras egendom.
Den etniska rensningen i Masafer Yatta har motiverats med att området behövs för militärt övningsarbete, men läckta dokument från den israeliska staten visar att övningsområdet upprättades i syfte att ”hindra arabiska byar från att expandera”.
Varför är det inte fler som bryr sig?
Basel Adras kamp för att dokumentera och sprida information om situationen i Masafer Yatta är ändlös. Han vet att det inte finns några snabba lösningar, medan Yuval Abraham är mer otålig. Han stör sig på att det inte händer något, varför är det inte fler som bryr sig?
”Det är som det är”, säger Basel till sin vän. Fast han ibland är så trött att allting känns hopplöst och hela kroppen lägger ner i protest, fortsätter han framåt. För det finns inga alternativ.
No other land är den första palestinska film som belönats med en Oscar. Hade det hänt om halva teamet inte bestått av israeler? Knappast. Men oavsett är No other land en enastående film som förmår skildra smärtan och motståndet som utgör vardagen i Masafer Yatta.
Värt att nämna är att filmen finns tillgänglig på SVT Play och att många av de bulldozers som israelerna använder för att riva hus i Masafer Yatta är tillverkade och beställda av svenska Volvo Construction.
Anna Nygård
