Rinkebyfestivalen fyllde 50 år och jag som nött den scenen sen barnsben och har dansat grekiska folkdanser iklädd krigardräkt och läst upp min Rinkeby-dikt och hållit brandtal och presenterat programpunkter fick nu äran att leda jubileet!
När jag blickade ut över folkhavet kom jag på mig själv med att leta efter min pappa som alltid var först att haka på sambatåget och sist att gå hem. Och så min farmor som brukade sitta på parkbänken och applådera åt allt som sades på scen fast hon inte förstod ett enda ord. Men de vilar nu på närmaste kyrkogård vid sidan av så många andra släktingar och vänner som fattades oss.
Efter åtta timmar på scenen som började med glittrig samba och avslutades med multitalangen Martin Mutumba klev jag av med hjärtat fyllt av kärlek inför åsynen av alla barn i alla åldrar och alla vuxna som dansade och sjöng. Jag har aldrig sett så många barn be och böna om att få komma upp på scenen och jag har aldrig heller sett så många barn bli så översvallande lyckliga över att få sig ett gratisexemplar av jubileumsboken ”Rinkeby 50 år” som Gunilla Lundgren sammanställt.
Jag saknade alla som så ofta och tvärsäkert uttalar sig om orten trots att de aldrig sätter sin fot där
Det var också nostalgiskt att få krama gamla klasskamrater, grannar och vänner som antingen bor kvar eller som kom på återbesök men jag saknade alla de som så ofta och så tvärsäkert uttalar sig om orten i offentligheten trots att de aldrig sätter sin fot där. De gick återigen miste om ett ypperligt tillfälle att få möta Järvaborna och att få dansa, sjunga, gå en Rinkeby runt-vandring och smaka delikatesser från hela världen eller kanske helt enkelt få vittnesmål från förstahandskällor om situationen i krigs-och krishärdar som tvingat hit många av de boende.
Välkomna nästa gång för att få uppleva allt det vackra som sällan kvalar in i rubrikerna.
Det är så klart viktigt att skildra och tala om våldet, otryggheten, utsattheten – jag gör det i mina böcker, föreläsningar, program – men vi behöver också nyansera genom att lyfta ljuset, gemenskapen, motståndskraften och skaparkraften.
Vi behöver interagera för att integrera.
Vi behöver mötas mera och hjälpas åt att riva murar och bygga broar för att vidga våra vyer och världar.
Tack till er alla – på och bakom och framför scenen. Vi ses snart igen.
Alexandra Pascalidou
