Det räcker inte att förbättra levnadsvillkoren för människor i utsatta områden, skriver Redar. Hon försvarar S bostadspolitiska förslag och avfärdar kritiken som politisk ovilja att bryta segregationen.
Den hårdaste kritiken mot de bostadspolitiska förslagen vi föreslår kommer från Lidingömoderaterna, Sverigedemokraterna och Rinkebybon Anna Nygård. Lidingömoderaterna vill inte att det byggs billiga hyresrätter eller att inkomstkraven sänks så att låginkomsttagare kan flytta in i kommunen. Sverigedemokraterna vill inte ”bygga in nya problem i andra områden” och Nygård menar att det inte ska ”tryckas in fler radhus i Rinkeby”. Detta blottlägger den politiska oviljan att strukturellt bryta segregationen i Sverige.
Nygård påstår att ”boendeformen inte påverkar de socioekonomiska förutsättningarna”. Detta trots att 75 procent i utsatta områden bor i hyresrätt och fem procent i småhus medan varannan person i socioekonomiskt starka områden bor i småhus och 30 procent i hyresrätt. I Rinkeby bor mer än åtta av tio i hyresrätt varav extremt många i trångboddhet. Efterfrågan på billigare radhus och villor är, till skillnad från Nygårds tyckande, omfattande.
En materiell grund för rasismen håller på att befästas
Segregation är ett relationellt tillstånd. Det är den rumsliga åtskillnaden mellan personer med olika socioekonomisk och etnisk bakgrund. Att materiellt förbättra levnadsvillkoren i redan utsatta bostadsområden är nödvändigt, men kommer inte att vara tillräckligt. Problemet är att individer i utsatta områden flyttar så fort deras ekonomiska situation förbättras.
I dagens Sverige är segregationen så pass omfattande att en materiell grund för rasismen håller på att befästas. Frågan är därför av avgörande betydelse för våra livsvillkor och Sverige som land. Det handlar om språk, vilka barn som möts i förskolan och kontakter på den etablerade arbetsmarknaden.
Därför vill vi att det ska byggas billiga hyresrätter i höginkomsttagarområden och att kraven sänks för inflyttning till hyresrätter utanför de utsatta områdena. Detta skulle öka möjligheten för låginkomsttagare att kunna välja vart man vill bo. På samma sätt vill vi bygga radhus och villor i utsatta områden, rusta upp miljonprogrammet där staten tar en omfattande andel så att den ekonomiska bördan inte landar hos hyresgäster och införa höjda trösklar för inflytt till utsatta områden. Detta för att strukturellt bryta cementeringen av långinkomsttagarområden.
I vissa fall kan beståndets förfall vara så omfattande att upprustning inte går att motivera
Nygård efterfrågar forskning på om detta utgör rätt verktyg. Eftersom Sverige inte lyckats bryta segregationen hänvisar jag till tre intressanta exempel. I Gårdsten i Göteborg, Rinkebyterassen och på Albyberget i Botkyrka har nya bostadsrätter och småhus med äganderätt byggts under de senaste åren. Antalet förvärvsarbetande inflyttare har ökat och antalet förvärvsarbetande utflyttare har minskat över tid. Effekten är en mer positiv socioekonomisk förändring och mer jämlika uppväxtvillkor för barnen.
Främst tycks Nygård uppröras över frågan om rivningar och kallar detta ”dödlig gift”. Dödlig gift är snarare den delen av miljonprogrammets bestånd som gör att barn utvecklar luftvägsbesvär på grund av undermålig ventilation och fukt- och mögelskador. I vissa fall kan beståndets förfall vara så omfattande att upprustning inte går att motivera. Frågan om rivningar är däremot inte aktuell i Järva, om vi får bestämma är det förtätning, upprustning och nybyggnation av flerfamiljshus som gäller.
Det socialdemokratiska erbjudandet har historiskt varit en bra bostad för alla. Snart 70 år senare är uppgiften en annan. Den är att bryta segregationen strukturellt. I detta arbete kommer jag inte att backa. Sammanhållningen i vårt land ska öka.
Lawen Redar
Läs mer:
Anna Nygårds krönika Mår du bra, Laven Redar?
Mats Leanders kommentar ”Har Socialdemokraterna råd att fara fram så här?”
