Elise Karlsson var inbjuden för att samtala om sitt författarskap med Annina Rabe, litteraturkritiker på Expressen. Elise berättade att det var ett samtal på Nordstedt, där hon jobbar, om Per Anders Fogelströms Stockholmsskildringar som gav henne idén att skriva en liknande svit om Rinkeby, där hon växt upp.
Två böcker har redan kommit ut i Elise Karlsson serie. Det finns liv här utspelar sig på 70-talet och Sår som aldrig läks på 80-talet. Och hon planerar ytterligare tre delar som ska sträcka sig fram mot 2020.
Det var spännande att höra Elise berätta om sitt researcharbete. Eftersom första delen utspelar sig på 70-talet, innan hon var född, har hon haft nytta av sin mammas berättelser om hur Rinkeby såg ut då. Därefter kan hon bygga på med egna minnesbilder och erfarenheter. Men mycket måste kollas i arkiv och andra källor.
Berättelsen om Rinkeby blir en resa från en tid som utmärktes av gemenskap och solidaritet
När berättelsen går vidare lär vi få läsa om hur Rinkebyborna upplevde Lasermannen och Birgit Friggebos försök att få dem att sjunga We shall Owercome, eller hur lokala politiska stridsfrågor präglat Järva. Elise sa att hon drivs av lust i sin research, till exempel blev hon intresserad av Kenya och läste en massa om det landet, och det fick henne att göra en karaktär i sviten till kenyan.
Även om vi aldrig varit riktigt bra på integration i Sverige, så blir berättelsen om Rinkeby en resa från en tid som ändå utmärktes av gemenskap och solidaritet, där Elise skildrar hur utvecklingen in i en tuffare mer splittrad tid påverkar grupper och individer. Som när polisledningens påhittade ”kurdspår” efter Palmemordet får ödesdigra följder för kurderna i Sverige och för en av hennes figurer, som är kurd.
En röd tråd är det socialdemokratiska bygget av en välfärdsstat med plats för alla och besvikelsen när det vänder, välfärden monteras ner och viktiga saker går förlorade. En som gestaltar det dilemmat är Ann-Sofi, böckernas sosse. Andra karaktärer har andra åsikter och strävanden. Elise vill att läsarna ska förstå att Rinkeby är en del av Sverige och att vi har problem som vi måste lösa tillsammans. Det duger inte att vissa partier är mera intresserade av vad som är bra för näringslivet, än vad som är bra för människorna som bor i vårt land.
God litteratur har ofta ett politiskt element
Hon fick frågan om hennes projekt är litterärt eller politiskt och sa att det är litterärt men att god litteratur ofta har ett politiskt element. Men hon skriver inte någon pamflett och hon tillåter sig att låta sina figurer ha åsikter som hon inte delar. Fast i skrivarbetet måste man tro att ens berättelse får något slags påverkan i samhället.
Elise fick möjlighet att skriva på heltid ett år, men upptäckte att det var deprimerande att gå hemma hela dagarna och att hon behövde sitt jobb på förlaget. Hon tycker det är en ära att räknas som arbetarförfattare, även om begreppet arbetarlitteratur är lite svårdefinierat. Förra året fick hon Ivar-Lo-priset och i år får hon väl anses ha befäst sin ställning som arbetardiktare med Jan Fridegårdpriset.
Kritikern Annina och förlagsredaktören Elise, var ense om att det hårdnande klimatet, där fler och fler tidningar drar in sin kulturbevakning gör att många läsvärda böcker aldrig når sin publik, eftersom de aldrig recenseras. Men Elise jobbar vidare.
Själv ska jag ge mig i kast med 80-talsboken. Det var då vi flyttade till Husby, sonen föddes och började på dagis. Husby var ett välfungerande samhälle även om det redan hade börjat krackelera en smula. Kul att se om skildringen stämmer med ens egna minnen.
Mats Leander
