Recension: Den sista boken om mordet på Olof Palme

Vissa stora nyhetshändelser gör så starkt intryck, att i stort sett var och en minns exakt var de befann sig, när de nåddes av nyheten. En sådan händelse är mordet på dåvarande statsminister Olof Palme.

När jag läser Jon Jordås bok, kommer starka minnen från den dagen, den 28 februari 1986, upp tillsammans med minnen från efterföljande (redan från början omtalat taffligt genomförda) mördarjakten. 

Personligen har jag aldrig trott att Christer Pettersson, som dömdes för mordet av tingsrätten och senare friades av hovrätten, var mördaren. Att en person med hans problematik skulle ha lyckats komma undan och dessutom hålla tyst om en sådan sak förefaller helt osannolikt. Särskilt om man som jag har sett honom “in action” i missbrukarkretsar kring Karlbergs pendeltågstation, där jag bodde vid tiden för mordet.

Annons:

Annons:

Inte heller kände jag att chefsåklagare Krister Petersons slutgiltiga utpekande av den så kallade Skandiamannen, Stig Engström, verkade vara en sannolik lösning på mordet.

Medan jag har läst Jordås utmärkta genomgång av det omfattande utredningsmaterialet har jag verkligen blivit övertygad om att ingen av dessa två hade med mordet att göra. Om det verkligen var den person boken handlar om, Christer A, kan jag ju inte veta. Men mycket i det Jordås tar upp borde ändå ha fått polisens fulla uppmärksamhet, från allra första början.

Den person som författaren väljer att kalla för Christer A, har funnits med i utredningen hela tiden, då han var en av cirka 500 personer i Stockholm, som ägde en Smith & Wesson .357 Magnum, den modell som mördaren använde.

Utredarna trodde inte att ett legalt vapen hade använts. Ett brev till de som bodde i Stockholmsområdet och hade licens för aktuell vapenmodell skickades ändå ut, med uppmaning om att vapnet skulle lämnas in för provskjutning. Av alla som fick brevet, var Christer A den enda som inte lämnade in sitt vapen för provskjutning.
Han var medlem i en skytteklubb, en erkänt skicklig skytt och enligt skytteklubbens medlemmar väldigt noggrann med hanteringen av vapen. Trots detta sade han sig vid förhör, ha “sålt vapnet till en okänd man på stan”.

 I flera olika omgångar dyker hans namn upp i utredningen, en fantombild som bygger på Mårten Palmes vittnesmål är väldigt lik honom, men där finns även viss likhet med Christer Pettersson. Just den fantombilden verkar dock ha kommit bort. Den har aldrig visats för de vittnen som såg mordet och mördaren som sprang från platsen.

En kartläggning av de vittnesuppgifter som finns från de som sett mördaren fly, ges ett relativt samstämmigt signalement av den springande mannen. Flera vittnen har specifikt talat om kroppsbyggnaden, rörelsemönstret och den något töntiga och gammaldags klädstilen. Detta skulle kunna stämma in på Christer A.

Förutom ovan nämnda skäl att misstänka honom, finns dessutom FBI’s gärningsmannaprofil, som stämmer in på honom på ett flertal betydelsefulla punkter. 

Mycket har sagts om Christer A. Bland annat har hans släktingar berättat om hans välkända Palmehat.
Han var en person som hade svårt att slutföra studier och behålla jobb, vilket kan bero på en kaotisk personlighet. Han var dessutom en ensamvarg som hans föräldrar sade sig vara rädda för.
Han bodde på gångavstånd från mordplatsen, och kan i teorin ha sett familjen Palme på väg in i biografen, hunnit gå hem och hämta sitt vapen och utföra mordet då de lämnade bion. Det faktum att han tidigare varit åtalad för våldsbrott och ägde ovan nämnda vapen och var en dokumenterat skicklig skytt, är om inte bevis ändå något som väcker frågor.
Han var dessutom personligt drabbad av den nya lag om högre skatt på aktiekapital (han hade tidigare vunnit en storvinst på trav och placerat en del i aktier), som Palmes regering meddelade samma dag som mordet och skulle kunna utgöra ett tänkbart motiv.
Med jämna mellanrum dök Christer A dessutom upp vid mordplatsen, bland annat på den tionde årsdagen av mordet, då polisen hade spanare på plats i området.

Oavsett om Christer A var mördaren eller inte, så visar författaren, som har läst igenom hela Palmeutredningen, på stora brister i polisens arbete. Vissa misstag som begåtts verkar vara mer än lovligt klantiga och ger ett löjets skimmer över rutinerna kring vittnesförhör och annat.

Som helhet är boken en intressant, komprimerad genomgång där jag som läsare reagerar på att den här personen inte varit mer intressant för utredarna, och att hans person inte har väckt större uppmärksamhet hos presskåren. I den oändliga mängd artiklar som skrivits om mordet och mordutredningen under trettio års tid, har man helt missat Christer A.

Annika Skarf