Politiker, speciellt i högerblocket, visar gång på gång att de inte bryr sig om förorten och morden som sker här. Det som uppmärksammas är när det sprängs och skjuts i finare områden. Vad gör politiker när ett barn dör i orten? De firar.
De firar att de har fått ett nytt argument att använda i politiska debatter. De bryr sig inte om barnet som dog. De bryr sig inte heller om familj och vänner till den bortgångne. Vi är bara statistik som ni visar upp i riksdagen för sympatiröster.
Det är vi vana vid.
Varför ser barn behovet av att mörda för några tusen kronor?
Varje politiker i riksdagen har blod på sina händer, varje politiker utnyttjar detta. Ingen av er vill ”lösa” denna fråga, ni vill mjölka den tills ni inte kan längre.
Dessa skärpta straff som högerblocket vill införa löser inte problemet. Att enbart bestraffa de gängkriminella gör inget när det största gänget, Tidöpartierna, fortfarande går fria.
I stället för dessa kortvariga ”lösningar” kan vi ställa oss frågan; varför ser barn behovet av att mörda för några tusen kronor? Den frågan är mycket viktigare.
Segregationen har alla partier bidragit till, ingen har försökt lösa den och lyckats integrera massan.
Ja, jag använder ordet segregation. För det är vad vi utsätts för. Inte utanförskap eller något annat sockerinlindat ord som media använder sig av. Vi är segregerade och särbehandlade i det land vi fötts i.
Anledningen till morden är segregationen, behovet av pengar och att man inte får något stöd från regeringen. Kompisen dör och ingen får höra om det, möjligtvis en artikel men där slutar det.
Sedan knappas mordet in i en databas och vi ”förevigas”, inte för det vi lämnar efter oss, men som siffror. Vi är inte värda mer än så.
Jag skuldbelägger inte enbart politiker och segregationen, jag skuldbelägger de som sluppit undan i alla dessa år.
Er empati dämpas med kokainet ni snortar i riksdagen
Det är väldigt sällan jag ser någon peka ut systemet som ett problem. Det är antingen massinvandringen eller gängkriminalitetens fel. Aldrig ser jag en politiker vara självkritisk. Ni är fega som inte vågar. Hur ska jag – en gymnasieelev – berätta för er att barn som dör inte enbart är en siffra? Er empati dämpas med kokainet ni snortar i riksdagen.
Det har lönat sig att peka finger och skylla ifrån sig för att inte se dålig ut inför väljarna. Detta kommer inte funka längre, jag vill se en förändring i diskursen.
Vi ska inte pratas om som siffror, vi är människor.
Vi är inte ”ännu ett barn”, vi är människor.
Jag kommer fan inte stå kvar och kolla på medan ännu ett barn förvandlas till en siffra. Jag vill att vi förmänskligas och återfår vår identitet.
Jag vill att politiker börjar ta ansvar för sina handlingar. Jag vill se ett slut på utnyttjandet av de döda. Jag vill att vi presenteras som människor i pressen. Jag vill att våra barn förblir människor.
Vi får inte låta det systematiska nedbrytandet av vår individualism förstöra vår anda. Vi är stolta över vilka vi är och så kommer det förbli! Segregerade eller inte, så står vi med huvudet högt och näven i luften. Ni kan aldrig ta vår stolthet!
Ossian Kargar Klominek, Akalla/Tensta
