ANNONS

14 stadsdelar kan bli fem

Vad händer med den lokala demokratin i Järva? Idag finns 14 stadsdelar i Stockholms stad och lika många stadsdelsförvaltningar och nämnder. Men moderaterna vill minska antalet stadsdelsnämnder från 14 till fem. Socialdemokraterna i Järva vill inte förändra den nuvarande ordningen. Men deras partikamrater i stadshuset ger inga klara besked alls. Moderaterna har föreslagit att stadsdelarna, som de ser ut idag, ska slås ihop till fem ungefär lika stora stadsdelar. De menar att större upptagningsområden ska minska byråkratin och ge större likvärdighet.       Foto: Peter Knutson – Idag kan det skilja mycket i sociala insatser mellan stadsdelar på grund av skillnad i ekonomiska muskler.  Genom att minska den övergripande byråkratin kan vi få loss mer resurser, sade Anna König Jerlmyr (M) oppositionsborgarråd i Stockholm i lokaltidningen Vi i Kista/Rinkeby/Tensta. Men om moderaternas politik genomförs skulle Järvaborna vara tvungna att åka till Bromma eller Vällingby för att träffa sina lokala politiker. Moderaterna menar att det problemet kan lösas med fler medborgardialoger. – Man kan också alternera möteslokalerna, sade Anna König Jerlmyr. Enligt Stockholms stads biträdande finansborgarråd Karin Gustafsson (S) är stadsdelsnämnderna ett ”demokratiskt nav”. – I vissa stadsdelar fyller de en viktigare funktion än i andra. Närheten till politiken, tycker…

”En egen tidning?”

”En egen tidning?” Ja, jag tänkte det. Blicken förändras när hon ser att jag menar allvar, går från skeptisk till förvånad och sedan utbrister hon i en uppmuntrande ton “så häftigt!”.

Vad tänker politikerna göra?

Vad tänker politikerna göra för ungdomarna? Särskilt för de ungdomar som står utanför Tenstas tunnelbana och i garaget dag efter dag? I fyra år har politikerna misslyckas. Jag har skickat medborgarförslag för länge sen,  att en gång per månad borde en kommitté av stadsdelsnämndens politiker besöka Tensta. De ska prata med företagare, fråga dem hur de har det och vad de kan göra för dem? De ska prata med Tenstaborna och höra vad som bekymrar dem. Sen ska de gå utanför tunnelbanan och prata med ungdomarna. Fråga dem ”vad vill ni att vi ska göra för er?” De borde erbjudas praktik, utbildning med mera. Ungdomarna borde bjudas in till Stadsdelsnämnden och till förvaltningen, så att de kan prata om saken. Jag fick inget svar ännu. Och ungdomarna står där fortfarande. Mvh Panayotis Hatzipavlis  Tenstabo 

Vi är ingen populär yrkeskår någonstans

”Tycker du att det blivit svårare att fotografera människor?” Min kollega som gjort en vända ute i Järva undrar. Han tyckte att folk blev griniga när han tog fram kameran. Nej, jag tycker inte att det har blivit svårare. Inte ens särskilt svårt. Men visst, Järvaborna gillar inte journalister särskilt mycket. Men vi är inte någon populär yrkeskår någonstans.

Om konsten att balansera

”Vet du, det har aldrig varit värre än idag.” Hon har bott i Sverige i över 40 år. Hon är etablerad, respekterad och på alla sätt integrerad. Men hon är muslim. ”Förr så fick man frågor som ’varför äter ni inte gris?’ Eller ’har alla män fyra fruar?’ Men idag har även de, som vi betraktat som våra vänner, vänt sig emot oss.” Hon tänker på Jan Guillou. Han som skrev bokserien om Arn, just för att förändra bilden av muslimer. Men idag tillhör han en i kören av röster som kräver att slöjan ska av. Vi ses på Kista folkhögskola när ärkebiskopen Antje Jackelén är på besök. I samtalet som uppstår mellan muslimer och kristna, frågar en representant från Svenska kyrkan om inte islam ska genomgå en reformation. Då svarar Abdulkader Habib, mannen som grundade landets enda muslimska folkhögskola: ”Jag vallfärdade till Mecka en gång. När vi skulle kasta stenarna på djävulen, så är vi många och det kan vara svårt att nå fram. Då får man ta några steg för att komma närmare, men man kan inte gå för nära, för då får du de andras stenar i huvudet. Det handlar om att balansera där emellan.” Just där…

Nu är det dags igen

För tio år sedan arbetade jag i ett stort europeiskt teveprojekt som hette Muslim i Europa. Det var reportage från tolv olika länder och programmen sändes i ännu fler. I samma projekt sände vi också den första muslimska modevisningen i svensk teve. Unga kvinnor  i hijab gick på catwalken. Vi som arbetade tillsammans den gången kände att vi var en del av en våg som var på väg att vända utvecklingen. Vi hoppades och trodde att samhället hade förändrats, att muslimer skulle slippa förklara sig och sin tro oavbrutet, att fördomar och diskriminering skulle minska. Så fel vi hade. Idag är vi tillbaka på ruta ett. Och ofta är det slöjan som diskuteras. Denna bit tyg, som kallas sjal eller hijab, och som knyts på ett särskilt sätt runt kvinnans huvud. Sjalen betraktas ofta som något bakåtsträvande när det handlar om kvinnors frihet och självständighet. Men den kan lika gärna vara en symbol för just frihet och självständighet, ett sätt att visa sin identitet och kräva att bli accepterad utan att behöva anpassa sig till samhällets förväntningar på hur man bör klä sig. Tjejerna som spelade i pjäsen HIjabis på Dramaten, som jag träffade i Tensta förra året, ville inte…

Där de riktiga historierna finns

I mitt hus, med 20 lägenheter, är det en enda som prenumererar på en morgontidning. Jag. Mycket tyder på att papperstidningarna kommer att försvinna. I alla fall de som kostar pengar. En av mina vänner var nyligen i New York. Vi har jobbat ihop i många år och en sak vi har gemensamt är att vi alltid letar efter en dagstidning. Alltså, en papperstidning. Men trots att hon befann sig på den del av Manhattan där universitetet ligger hittade hon inga tidningar. Tidningskioskerna verkar ha försvunnit. Bokhandeln sålde bara böcker. Till slut frågade hon portiern på hotellet var hon kunde hitta en dagstidning. ”Du kan få en av mig”, sade han och gav henne en New York Times. I tidningen läste hon en intervju med CNN:s stjärnreporter Christiane Amanpour. Det är en lång artikel om vad #metoo har betytt och vad problemen med falska nyheter, ”fake news”, innebär. I slutet av intervjun får hon frågan vad som krävs för att bygga upp journalistikens trovärdighet igen. Christina Amanpour svarar att de ekonomiska nedskärningarna är ett stort problem, och leder främst till en sämre lokal journalistik. Och hon tror på kraften i lokala nyheter. “Det är där som de riktiga historierna finns.”…

”Jag tar med mig det här”

Trafikkontoret, en av stadens centrala förvaltningar, var på besök när Kista-Rinkeby hade sitt senaste möte i stadsdelsnämnden. Det handlade om stadens snöröjning. Men de frågor som publiken ställer får inga svar. Utan tjänstemannen svarar som tjänstemän brukar ”jag tar med mig det här”. Den som arbetar centralt kan omöjligen ha koll på varenda gata i Husby eller Akalla. Mötena i stadsdelsnämnderna i Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta brukar vara välbesökta. De boende får möjlighet att ställa frågor och få svar. Jag har svårt att tro att politiker och tjänstemän inte skulle påverkas av den direkta kontakten med sina väljare. Det är betydelsefullt att nämndens ordförande bor i området, att han eller hon nöter samma trottoarer som alla andra. Den som bor i Äppelviken eller Hässelby villastad lever rätt långt från verkligheten i Järva. Men om alliansen vinner valet i Stockholm i höst blir det nog inga fler möten i stadsdelsnämnden i Rinkebyskolan, Folkets Husby eller Tensta träff. Då får Järvaborna resa till Vällingby eller Bromma för att stöta på sina folkvalda politiker. Förresten kan det bli samma sak om de röd-gröna vinner. Moderaterna är tydliga, de vill ha fem stadsdelar istället för 14 som idag. Socialdemokraterna är otydliga, det vet inte alls…

Sitta som gisslan i direktsändning

Det var stort pådrag. SVT skulle sända direkt från Rinkeby. Representanter från Föräldrarådet skulle vara med på länk i debattprogrammet Opinion live. Jag gillar inte debattprogram, blir bara arg när jag ser dem. Det är mycket sällan något vettigt blir sagt, utan den som skriker högst får mest utrymme. Rappa repliker, hur korkade de än må vara, gör sig bra i TV. Men den här kvällen ville jag titta. Diskussionen handlade om de senaste skjutningarna och föräldrarna från Rinkeby kunde berätta hur de med ideella insatser gör orten till en lugnare och bättre plats. Men vad händer? Jo, programledaren frågar en av föräldrarna, en pappa som efter en stökig uppväxt har fått ordning på sitt liv, varför han ”blev kriminell”. Som om det skulle gå att svara på, kort och ”TV-mässigt”! Så dumt! Pappan klarade sig ändå bra, men ändå. Förbannad blev jag. Och så fort någon av de medverkande tvekade lite inför en fråga, tänkte efter innan de svarade, blev programledaren nervös. Då riktade hon uppmärksamheten åt något annat håll, åt någon som vanemässigt pladdrade på. Nej, det var ingen bra TV. Föräldrarna från Rinkeby satt som gisslan i direktsändning, utan möjlighet att påverka situationen. Kerstin Gustafsson (Följande text…

Inte någons baby

Jag har varit på teater. Det sker alldeles för sällan. Men när verksamhetsutvecklaren för ABF Stockholm i Västerort, Seluah Alsaati, ska köra sin monolog ”Inte din baby” i Blå Huset i Tensta, då går jag iväg. Seluah är inte bara verksam i folkbildningens tjänst, utan även en aktivist som rappar och gör egna låtar. Scenografin är enkel, bara två lampor och en rökmaskin. Hon presenterar sig: ”Jag heter Se.lu.ah, inte See-luah, inte Seluuu-ah, utan Se-lu-ah.” Hennes monolog, som hon skrivit själv, ingår i Stadsteaterns satsning på dokumentärt berättande. Hon berättar om ett kärleksförhållande, som höll på att ta kål på henne, men som hon lyckades ta sig ur. Numera ställer hon tre krav på sin kommande man, för det är en snubbe hon vill ha. Första kravet är intelligens, ”han ska kunna skilja på Palestina och Pakistan”. Krav nummer två är social kompetens, ”han ska svara på mina sms inom tre timmar”, och vara så pass intresserad att han kan ställa åtminstone tre frågor till henne. Inte bara snacka själv, alltså. Och tredje kravet är en man som har förmågan att ”tillfredsställa en kvinna”. Ja, jag håller med. Varför nöja sig med mindre? Kerstin Gustafsson (Följande text har tidigare publicerats…