Ben Robertson tycker att det är ledsamt att föräldrar ibland tvingas avstå från att vara aktiva samhällsmedborgare när lösningar skulle kunna finnas nära till hands.
En del av mitt jobb går ut på att besöka skolor och förskolor för att tala på olika föräldramöten.
När jag besökte en förskola förra veckan visste jag att en av mina närmsta vänner i Järva har ett barn på skolan, men hen var inte där.
Efter mötet skrev jag ”synd att vi inte kunde ses ikväll, men det är bra, du visste redan allt jag skulle säga”. Plus några roliga emojis.
Svaret som kom var iskallt. ”Bara en av oss var hemma från jobbet, och barnet var inte välkommet, så vi kunde inte närvara.”
Tänk hur mycket svårare det är för en ensamstående förälder
Det gjorde mig ledsen. Här finns det en förälder som vill vara aktiv för sitt barn, men som upplever att det är omöjligt att vara det. Och hen har stöd av en annan vuxen hemma, tänk hur mycket svårare det är för en ensamstående förälder.
Liknande svårigheter dyker upp oftare i Järva jämfört med i andra delar av staden. Här arbetar fler på udda tider. Järva har dessutom en hög andel av befolkningen som flyttat till Stockholm eller från utlandet, och många står utan det sociala skyddsnät som andra har tillgång till från föräldrar och andra i hemlandet.
Så, hur skulle vi kunna se till att föräldrar kan vara mer närvarande och aktiva i samhället? Jag har kommit på tre lösningar.
Föräldrar behöver använda de lösningar som redan finns
- Föräldrar behöver använda de lösningar som redan finns. I Sverige har vi turen med många dagars föräldraledighet att utnyttja. Men även om den möjligheten finns och är underbar passar den kanske inte för alla situationer eller tider, eller i spontana situationer.
- Den andra lösningen är att skolorna skulle kunna bidra. Om det fanns organiserad barnomsorg i samband med föräldramöten gissar jag att antalet deltagare skulle fördubblas. Att ordna detta kräver antagligen ett helt nytt tankesätt och en omorganisation med stora ändringar i pedagogikens ofta fyrkantiga system. Men det skulle kunna vara en lösning.
- Det finns även en tredje lösning. Samhället. Vi. Det fanns en tid när grannar kände varandra och då vi alla var en del av lösningen. En värld då det var normalt att ha vänner i närområdet, personer som vi inte bara kände eller träffade när barnen lekte, utan som vi kunde lita på.
När jag skickade svar till min vän försökte jag visa på den tredje varianten. ”Nästa gång du behöver hjälp med barnet kan vi vara lösningen. Vi hjälper varandra.”
Jag hoppas att alla som läser den här insändaren reflekterar lite över sina relationer. Till sina grannar, vänner och andra i området. Om det finns någon som du känner tillräckligt väl för att kunna hjälpa, att du då erbjuder den hjälpen så snart du kan.
Ibland tror jag att vi underskattar hur underlättande vi kan vara.
Ben Robertson
