Den här krönikan måste handla om språkförbistringen i ”5:an” – i min del av servicehuset. Vad kan man göra när så många som sitter i de öppna mötesplatserna inte talar svenska?
En dam talar engelska med alla som inte förstår persiska. Tyvärr är min skolengelska så ringrostig så det blir inga ”djupa” samtal precis – men vi har bytt hembakat kaffebröd med varann! Vi andra vinkar hjärtligt åt varann, gör honnör eller till och med kramas, när vi möts i korridorerna!
Det måste finnas många intressanta öden i det här huset
I vanlig ordning har jag försökt anpassa mig till min nya vardag i servicehuset. Det är ganska lätt i den här miljön. Här ordnas aktiviteter av anställda, månadsblad och veckoschema delas ut till alla boende. Man använder scen och foajéer som öppna mötesplatser. Hyresgästerna deltar när man har tid och lust.
För övrigt sitter de olika språkgrupperna för sig själva. Det måste finnas många intressanta öden i det här huset! Redan i den lilla grupp jag träffar har vi mycket att berätta för varann. Vi kommer från olika miljöer i Sverige där vi levde och försörjde oss: land och stad, stor bondgård eller stora kontorslandskap och organisationer, sjukhus, olika vårdanstalter med mera. Vi bjuder också på komiska situationer då vi gjort bort oss. Men framför allt minns vi ju utvecklingen från fattigare till tryggare villkor i samhället under våra liv.
Det är så stora klyftor mellan oss människor nu
I dag talar vi om ett annat samhälle med annan framtidssyn. Vi gamla kan fortsätta berätta – och lyssna. Det är inte så mycket mer man kan bidra med. Det är så stora klyftor mellan oss människor nu. Nog var det väl lättare när alla barn som bodde i en ort gick i samma skola. Man umgicks och kunde bli kompis med varann över alla sociala gränser. Det var roligt och lärorikt. Sedan har vi fått nioårig grundskola. Kan inte eleverna få gå ut mellanstadiet åtminstone, innan de skiljs åt och byter skola för de upptäckt att de hade behov annan utbildning?
Det jag nu ser fram emot är att man lovat öppna lokaler igen i bostadsområden, bland annat i Husby, för öppna möten mellan grannar. Där kan gamla möta barn och ungdomar – och för all del vuxna också, som vill höra om gamla tider. En del av oss äldre är också nyfikna på människorna i dagens IT-samhälle – och småbarn och tonåringar är jättetrevliga samtalspartners. (Måste tala om att personalen i 5:an är flerspråkig, annars skulle inte mycket fungera alls!)
Inga Harnesk
