Husets invånare bjöds på semlor till kaffet på fettisdagen! Det är alltid ett kalas som uppskattas av alla. ”Skriver du inte längre” får jag höra då och då. Jodå, när jag hittar något lämpligt att berätta, svarar jag.
Vi som är bosatta i servicehuset samlas ofta i spontana grupper i de olika utrymmen vi har tillgång till. Nyligen flyttade en ganska stor grupp nya hyresgäster in eftersom deras boende skulle lägga ner sin verksamhet. De tydde sig självklart till varann, men rätt snart knöt man kontakt över gränserna.
Först kollar man var man kommer ifrån. Det finns många stockholmare här och de minns gemensamma kvarter, förorter, butiker, danslokaler och fik.
Då kan en norrlänning – som jag var ett tag – känna sig utanför. Utom på fredsdagen 1945 när jag trängdes med de andra på Kungsgatan för att fira freden. Många av mina kamrater som bor här var unga då. Jag gick just då de sista två åren som gratiselev på Tyska skolan på Karlavägen i Stockholm.
Vi fördjupar oss inte i världsläget, vi avvaktar
Något vi alla i huset har gemensamma minnen från är de gånger vi hälsade på våra äldre släktingar utanför staden. Vi hamnade i kök med vedspisar och tillhörande hyllor och skåp. Alla, männen också, lyser upp när vi minns mötena i dessa miljöer. Den ena efter den andra kan tillföra någon detalj i miljön och hur man fixade alla problem med ved, vatten och lyse.
Vi har fått det bättre och bättre sägs det – om man menar socialt och ekonomiskt. Men vart har det lett, frågar man sig andra gånger. Vi fördjupar oss inte i världsläget, vi avvaktar.
De mest intressanta inslagen i radio och TV är samhällsdebatterna. Och det mest positiva är intervjuer med alla modiga enskilda som kämpar för frågor de tror på, och till och med lyckats förändra något , ensamma eller i grupp. Vi behöver varandra! Särskilt i dessa turbulenta tider.
Inga Harnesk
