Berättelsen om de ickevästliga invandrade är djupt problematisk. Dels därför att berättelsen om de västliga är osann, dels därför att indelningen av befolkningen utifrån kultur och religion redan har testats i Europa i närtid med förfärliga konsekvenser.
I Danmark räknas EU-länderna, Storbritannien, Andorra, Island, Liechtenstein, Monaco, Norge, San Marino, Schweiz, Vatikanstaten, Kanada, USA, Australien och Nya Zeeland till västliga länder, övriga länder räknas som ickevästliga.
Efter 60 år går de nu nästan under radarn eftersom de är pensionerade
Enligt denna teori integreras västliga arbetskraftinvandrade såsom finnländare, greker, italienare och spanjorer i det svenska samhället eftersom de kulturellt skulle vara närmare infödda svenskar. Sanningen om dessa invandrade är att de var väldigt omdiskuterade av (framför allt) de infödda (männen) i Sverige på 1960- och 70-talen. De uppfattades som konkurrenter om jobb och svenska kvinnor och det fanns många påhittade berättelser om deras livsstil, arbetsförmåga och exotism.
Sanningen är att de sökte ett bättre liv, de var som människor är som mest och att en hel del av dem tyckte det var svårt att komma de infödda in på livet. Efter 60 år går de nu nästan under radarn eftersom de är pensionerade.
De ärver då en föga smickrande etikett som svårintegrerade
Om den svenska regeringen bestämmer sig för att anta samma definition om de västliga och ickevästliga som i Danmark, betyder det automatiskt att arbetskraftsinvandrade på 1960-talet som är födda i Ex-Jugoslavien och Turkiet inte kan integreras. Nu går de nästan under radarn med tanke på att de är pensionerade, men deras barn, barnbarn och barnbarnsbarn ärver en föga smickrande etikett som svårintegrerade.
Om den danska definitionen får råda i Sverige, kommer de central- och sydamerikanska politiska flyktingarna som flydde hit på 1970, -80, och -90-talen aldrig att integreras. Inte heller kommer alla universitetsutbildade från samma världsdelar som sökt sig till de svenska lärosätena och det svenska näringslivet att integreras. Inte heller deras barn och barnbarn. De beskrivs redan som ickevästliga i Danmark.
Kan verkligen en regering i Norden fastställa att engelska, franska, portugisiska och spanska inte är ”västliga” språk och att den katolska kyrkan och de protestantiska kyrkorna i Amerika inte är ”västliga” kyrkor? Menar den svenska regeringen att alla dessa människor inte tillhör ”västvärlden” kulturellt?
Om etiketten ickevästlig tillskrivs flyktingar från Mellanöstern och Afrika som pratar engelska, franska, portugisiska och afrikaans och tillber en kristen gud, vem är då västlig?
Det är meningslöst och krångligt att beskriva människor som ickevästliga
Om etiketten ickevästlig tillskrivs filippinska kvinnor som pratar engelska, är katoliker samt har spanska för- och efternamn, vem är då västlig?
På vilket sätt är det meningsfullt att beskriva Israel som ickevästligt? Är det nödvändigt att beskriva japaner och Hongkong-borna som ickevästliga?
Kommer personer, deras barn och barnbarn, med ursprung i Montenegro, Serbien, Turkiet, Nordmakedonien, Albanien, Ukraina, Moldavien samt Bosnien och Hercegovina att automatiskt räknas som västliga när ländernas ansökningar om medlemskap i Europeiska unionen gått igenom?
Nej, det är meningslöst, inkongruent och krångligt att beskriva människor som ickevästliga. Det vore enklare om den svenska regeringen och dess underlag bestämde sig för att vara ärliga och formellt erkänna att muslimer och icke-vita samt deras barn och barnbarn inte är önskvärda i landet.
Men det går ju inte. Det vore detsamma som att erkänna att regeringen och dess svans för en fördomsfull rasistisk politik.
Under andra världskriget förra seklet delade européer människor efter kultur och religion. Det gick åt helvete och vi hanterar detta fortfarande.
Alejandra Carrasco
