Tempos filmfestivalvinnare år 2024, dokumentären “Om alla bara drar”, visades i Tensta konsthall. Dokumentären av Karin Wegsjö och Nazira Abzalova hade premiär den 15 mars och är nu på nationell turné.
Filmen fokuserar på Nazira Abzalova, som är sminkös och trebarnsmamma, och följer familjens liv i Tensta. Under fem års tid får de se ett nytt tillskott till familjen, födelsedagsfester, skratt, tårar och svåra diskussioner.
Nazira beskriver Tensta som hennes hem, en känsla hon har sökt efter länge då hon och maken Bahtyiar tvingades lämna sitt hemland i hopp om frihet och möjligheter. De slog nya rötter i området och skapade gemenskap. Nazira och hennes grannar brukade ofta hänga med sina barn i gården och spendera varma sommarkvällar med att grilla tillsammans. Nazira kände tillhörighet och att hon funnit sin plats i världen genom gemenskapen i sitt område. Så här långt i filmen fick publiken intrycket att detta skulle vara en ny presentation av förorten, att de ville visa en annan sida av Tensta som inte syns i traditionell media.
Kärleken till familj och grannar lyser upp en annars mörk verklighet
Deras liv tog dock en snabb vändning när småbarnsfamiljen upplevde en traumatisk händelse. Nazira, hennes make Bahtyiar och två små söner blev pistolhotade på parkeringen av en ung man i området. En våldsam händelse som de tidigare aldrig varit med om. Familjen bjuder in oss in till deras hem och vi får se hur förövaren krossar hela deras värld, känslan av trygghet, hem och kärlek. Dokumentären är dyster, men kärleken till familj och grannar lyser upp en annars mörk verklighet för småbarnsfamiljen.
Om alla bara drar är en gripande film och håller hög kvalité. Jag har låg koncentrationsförmåga och tar ständigt upp telefonen när filmer börjar komma fram till de “tråkiga” eller långsamma delarna. Det gjorde jag inte en enda gång under dokumentären. Eftersom filmen spelades in under fem års tid ser vi Naziras barn växa upp och få en till lillebror. Det tyckte jag var unikt och visade verklig dedikation till projektet.
Dokumentären väcker både sorg och glädje. Det märks att Nazira har en personlighet som passar för filmduken. Trots att filmen inte visade förorten på ett nytt sätt, så visade den att även om de gör allt “rätt” får de inte den hjälp och stöd av samhället som de behöver. Nazira och hennes familj sökte hjälp eftersom de hade blivit trakasserade av samma kille som pistolhotade dem. Sakta men säkert blev deras hem otryggt och ingen kom med lösningar på problemet, varken polisen eller politikerna. Det kändes som att alla hon kom i kontakt med la ansvaret på invånarnas axlar i området.
Dokumentären slutar med att familjen bestämmer sig för att flytta, något Nazira var starkt emot i början av filmen. Till slut kände hon att det var den enda lösningen.
När hon väl känner sig trygg så börjar det ske skottlossningar även i Jakobsberg
När hennes familj hade flyttat till Jakobsberg ser vi hur hon nu behöver starta om igen för sina barns skull. När hon väl känner sig trygg så börjar det ske skottlossningar även i Jakobsberg.
Jag uppfattar dokumentären som samhällskritik och att skjutningar finns över hela landet och inte bara i förorten. Om alla bara drar så kommer problemen följa med även om man försöker sopa dem under mattan. “Om alla bara drar” väckte en livlig diskussion i Tensta konsthall, om gängkriminalitet, med många från orten som ville föra talan om sin kära hemort. Under dokumentärens eftersnack förklarade Nazira och Karin att filmen inte är till för att besvara frågor, utan att ställa dem och starta en produktiv diskussion. Så vad är dina frågor och tankar?
Khadijah Mire
