I en gymnastiksal i Filadelfiakyrkans lokaler i Akalla repeterar fem kvinnor en pjäs. Manuset bygger på 53 olika livshistorier med erfarenhet av flykt och migration som den gemensamma nämnaren.
Egentligen skulle de ha varit tio personer på scenen, men en efter en har hälften av kvinnorna fått avslag på sina asylansökningar och tvingats gå under jorden.
I tur och ordning läser de sina repliker – vittnesmål om hopp och längtan, förluster och sorg.
– Jag tänker och tänker på vad framtiden kommer innebära för mig och för alla kvinnor inom mig. Och när jag inte orkar tänka på det mer tänker jag på mitt liv innan jag hamnade här. För jag känner inte mig önskad här, ingenting är skapat för att göra det lätt för mig att bygga om mitt liv här. Så jag tänker på det som var och det som ska komma. Lever inte här och nu.
Så kommer en sjätte röst ur högtalarna, en av de kvinnor som inte längre kan riskera att synas, men ändå är med i pjäsen med sina repliker på band. En av de fem på scenen börjar gråta när hon hör sin väninnas röst.
Man kan komma in här och bara gråta, om man behöver det
Föreställningen som har namnet Alla kvinnor inom mig är skriven av skådespelaren Luiza Stanescu. Sedan ett år tillbaka arbetar hon som projektledare för kulturprojektet Här&Nu som drivs av Frälsningsarméns Kvinnocenter i Akalla.
Verksamheten har funnits i nästan 30 år och hit kommer kvinnor med migrationserfarenhet från hela Stockholm för att träffas, delta i olika aktiviteter och bara vara.
– Vi vill skapa ett tryggt rum för kvinnor där de kan koppla bort sin livssituation. Det finns inga formkrav, man kan komma in här och bara gråta, om man behöver det, säger Karin Asplund, verksamhetschef för kvinnocentret.
Projektet Här&Nu som finansieras genom bidrag från Länsstyrelsen riktar sig till asylsökande, men när Luiza Stanescu började jobba med kvinnorna sommaren 2023 märkte hon snabbt att det fanns fler som ville vara med.
Vi använder teater som ett sätt att få igång samtal
– Jag började träffa kvinnorna två timmar i veckan för teaterlekar och improvisation. Vi använder teater som ett sätt att få igång samtal kring hur deras liv ser ut. Intresset var väldigt stort, så vi öppnade upp gruppen för fler deltagare.
Totalt blev det 53 kvinnor i teatergruppen. De har jobbat med att skriva och bearbeta sina erfarenheter och efter hand väcktes tanken om en föreställning, av kvinnorna själva.
– För mig fanns det inte som ett tydligt mål, men nu har vi fått låna Strindbergs Intima Teater inne i stan för en föreställning i oktober och vi repeterar med de av kvinnorna som ska stå på scen två gånger i veckan, säger Luiza Stanescu.
Parallellt med teaterarbetet har gruppen fått prova på dans och zumba, varit på utflykter och gått på museer, teater, dans och operaföreställningar, Mycket utifrån kvinnornas egna önskemål och efter devisen ”kultur främjar psykisk hälsa”.
Jag kom hit för att lära mig svenska, inte för att spela teater
Tillsammans med koreografen och alltiallon Klaudia Rychlik vägleder Luiza Stanescu de fem skådepelarna i gymnastiksalen. Den här dagen repeterar de inledningen och ska tillsammans bestämma vilken musik som ska spelas i första scenen.
– Jag kom hit för att lära mig svenska, inte för att spela teater. Men nu när vi har den här möjligheten märker jag att teatern hjälper mig med all stress. Det blir ett utlopp, säger Olha Lysko på perfekt engelska.
Men det märks att hon inte är främmande för teatervärlden. I hemstaden Rivne i Ukraina hände det att hon gick och såg föreställningar fyra gånger i veckan berättar Olha.
En annan av deltagarna som är van att stå på scen är Adriana Valdes. Hon är dansare från Colombia och kommunicerar i gruppen på en blandning av spanska och svenska.
Det är tunga berättelser de förmedlar, och tunga liv att leva
– Teatern gör att jag kan uttrycka mig själv. Det har blivit jätteviktigt för mig att komma hit.
Det blir en del språkförbistring och många skratt under den lilla fikapausen som skådespelarna tar för att svara på frågor. Men också tårar. Det är tunga berättelser de förmedlar, och tunga liv att leva.
Utöver Olha Lysko och Adriana Valdes medverkar Foziyeh Pelasi Azdeh, Sandra Perlaxa och Olena Chaika som skådespelare i föreställningen. Det var inte svårt att bestämma vilka som skulle stå på scen, utan de som har velat har fått göra det, säger Luiza Stanescu.
Alla har dock inte samma förutsättningar att ta sig till kvinnocentret och de verksamheter som finns där. Fortfarande är det så att personer med ukrainska ID-handlingar kan använda dem för att resa gratis i SL-trafiken, medan många – både asylsökande och andra har svårt att få pengarna att räcka till biljetter.
All verksamhet i centret grundar sig i ett rättighetsarbete
Att kvinnocentret drivs av Frälsningsarmén, som är en kristen organisation är däremot ingenting som hindrar kvinnor med annan trosuppfattning från att delta, försäkrar Karin Asplund.
– Tvärtom! Det är en tröskelsänkare. Många av de kvinnor som kommer till oss har sin bakgrund i samhällen som inte är sekulära. Att komma till en verksamhet som är religiöst kopplad, även om det är en annan religion än ens egen känns mer tydligt än vad resten av samhället gör för många.
All verksamhet i centret grundar sig i ett rättighetsarbete och med teatern har de skapat en plattform för några av alla de kvinnor vars röster sällan får höras, säger Karin Asplund.
Det blir troligtvis bara en kväll som Alla kvinnor inom mig spelas. Föreställningen är redan fullbokad och platserna har reserverats för personer som jobbar med migrationsfrågor.
– Vi har ju ingen budget för själva teaterprojektet. Men om det skulle öppnas upp fler möjligheter för kvinnorna att spela så kommer vi inte tacka nej, säger Luiza Stanescu.
Anna Nygård
