Sara kom till Sverige 2011 med sin man och ett barn i förskoleåldern. I hemlandet hade hon påbörjat en högskoleutbildning och hon fortsatte studera under det första året i Sverige.
– Jag kom hit med förhoppningen om att kunna fortsätta utvecklas, men efter alla dessa år har jag förlorat mitt självförtroende, mitt hopp och hela mig själv.
Både Sara och hennes man var politiskt aktiva i sitt hemland och kunde inte se någon framtid där för sin familj. Men när det var dags att förnya studentvisumet fick Sara avslag. Migrationsverket ansåg att hon inte hade spenderat tillräckligt mycket pengar.
Åren gick och den lilla familjen växte med ytterligare två barn. Samtidigt fortsatte deras process hos Migrationsverket. Mannen sökte arbetstillstånd men fick, enligt Sara, avslag på grund av ett misstag från advokatens sida.
Därefter ansökte de om asyl för hela familjen och advokaten bedömde deras chanser som goda. Särskilt med tanke på att äldsta sonen hade börjat må dåligt över den konstanta stressen och ovissheten de levde med.
Min son har förlorat sin barndom
– Barnen påverkades mycket av osäkerheten kring vår situation, särskilt min äldsta som har haft mycket kontakt med BUP. Han började lära sig om barns rättigheter och kunde inte förstå varför vi inte fick stanna här. Men Migrationsverket tyckte aldrig att vi hade skäl nog, trots att psykologerna skickade intyg.
Sara beskriver en glad liten pojke som låg före sina jämnåriga i mycket när han började i förskoleklass. Men med tiden blev han nedstämd och tillbakadragen och fick svårt att fokusera i skolan. Den konstanta oron påverkade hans betyg, men lärarna förstod varför han mådde dåligt och klasskamraterna ordnade demonstrationer till stöd för sin vän. Värdefull tröst i stunden, men ingenting som påverkade Migrationsverkets beslut.
– Det är det här Sverige gör mot människor. Min son har förlorat sin barndom, sin ungdom och nu är han nästan vuxen men kan inte ens öppna ett bankkonto. De leker med människors liv i stället för att säga rakt ut att de vill sparka ut oss.
Vårt största misstag är att vi har försökt klara oss själva
2019 sökte Saras man arbetstillstånd på nytt, men fick återigen avslag. Orsaken denna gång var att han hunnit etablera sig på arbetsmarknaden innan han sökte asyl, vilket strider mot reglerna.
– Det största misstaget vi gjorde är att vi hela tiden har försökt klara oss själva utan stöd från Migrationsverket. Min man betalade skatt och därför blev han straffad. Jag har behövt ta hjälp av folk och lita på människor för vi har inte kunnat stå i bostadskön och sådant, men staten har inte hjälpt oss.
Sara har många positiva erfarenheter av människor som på olika sätt ställt upp och hjälpt familjen, men de har också blivit illa behandlade, lurade och svikna. Vid ett tillfälle blev de utslängda från lägenheten de hyrde i andra hand eftersom personen som stod på kontraktet hade tagit deras pengar utan att betala hyra till värden.
– Vi blev utkastade med en timmes varsel. Barnen hade inte ens skor på fötterna.
Vi trodde inte att vi behövde vara rädda för polisen
För ett par år sedan grep polisen Saras man efter ett samtal på gatan. Han fördes bort inför ögonen på deras skräckslagna barn. Polisen hade stoppat äldsta sonen i tron att han var någon annan, och pappan ville höra sig för vad det handlade om. Hade han trott att det fanns minsta risk att de skulle gripa honom hade han aldrig gjort det.
– Vi trodde att vi hade verkställighetshinder, men det betyder ingenting visade det sig. Vi trodde att vi hade ett pågående fall och inte behövde vara rädda för polisen. Anledningen till att jag klarade mig den gången var bara för att jag var med barnen. Polisen sa det flera gånger.
Efter sju månader i Migrationsverkets förvar deporterades Saras man med ett chartrat plan tillsammans med två landsmän. Den ene var så svårt sjuk att de behövde ha en läkare med ombord.
Världen rasade för Sara
Alla överklaganden, åren av hårt arbete, asylrättsaktivisternas demonstrationer utanför förvaret – ingenting tjänade någonting till – och världen rasade för Sara.
– Jag var totalt knäckt. Då fick jag fick kontakt med en kurator på Röda korset som föreslog att jag skulle kontakta IMÄI (nätverket Ingen människa är illegal). De har stöttat mig med allt och när jag blev mer stabil bestämde jag mig för att försöka kämpa.
Nu är Sara inte bara behövande utan hon hjälper även andra som befinner sig i liknande situationer genom sitt engagemang i IMÄI. Nätverket har blivit hennes familj, säger hon.
– Många av mina vänner som har lämnat Sverige ångrar att de slösade sin tid. De undrar vad jag fortfarande gör här. Men om alla flyr, vem ska då stanna för att kämpa? Jag har inga andra alternativ.
Sverige kommer få lida för detta
I och med de nya lagar som trädde i kraft den 1 april i år har situationen för Sara och hennes barn försämrats ytterligare. Eftersom de nekats asyl tidigare kan de inte söka på nytt om de får avslag igen, utan att först lämna Sverige och därefter vänta fem år.
– Nu förtrycker de oss asylsökande, men det kommer snart att drabba hela samhället. De kommer märka när de sparkar ut invandrarna. Sverige kommer få lida för detta.
Hon syftar på förlusten av arbetskraft snarare än medmänsklighet och hur den kommer att drabba oss alla som är beroende av service och välfärd. Själv har hon inget kvar att förlora.
Det handlar bara om att överleva
Efter 14 år i Sverige lever Sara och hennes barn fortfarande i konstant ovisshet. Hennes man befinner sig på flykt i hemlandet, utan vare sig inkomst eller fast adress, det är svårt att hålla kontakten.
Fattigdom och rädsla går att leva med, men det tär på kroppen och psyket. Inget utrymme finns för någonting utöver det allra nödvändigaste, det handlar bara om att överleva. Men Sara är noga med att hon kan stå på egna ben, bara hon får chansen.
– Jag behöver ingenting. Inget barnbidrag, ingenting alls. Låt mig bara stanna här och jobba. Jag behöver inte deras pengar även om jag svälter.
Sara, som egentligen heter något annat, vill vara anonym för sin och sina barns säkerhets skull.
Anna Nygård
