Niloofar, Bassam, Salim, Ali, Aziza, Elsa och Kamar. Namn efter namn på personer som mördades på Risbergska skolan har offentliggjorts under veckan och vi får en glimt av vilka de var som människor. Älskade, levande, kämpande.
Men innan de fick bli människor visste vi att mördaren var en person som hade det svårt. En person som tyckte om djur. Vi vet fortfarande inte vad han hade för motiv. Både polisen, politikerna och de flesta medier har lagt oerhört mycket kraft på att kväva minsta antydan till politiska analyser och logiska slutsatser.
Men vi behöver inte ha hela Rickard Anderssons sökhistorik för att förstå att den avpolitiserade beskrivningen av hans illgärning är ett tecken i tiden. Vi behöver inte veta exakt vad mördaren tänkte innan han tungt beväpnad tog sig till skolan för vuxenutbildningar och SFI för att skjuta ihjäl tio personer och skada ytterligare minst sex. Vi vet vilken luft han andades, vilket samhälle som omgav honom.
Parallellt med de gängrelaterade sprängningarna och våldsdåden växer extremhögerns militanta grupperingar sig starkare. Vi har en regering som bäddar för dem genom att normalisera rasismen – både i språket och i politiken.
“Ni ska bort från Europa!” hörs på en inspelning från Risbergska, följt av flera skott. Vi vet inte vem som ropar, men orden är inte nya, de har redan formulerats av Ulf, Ebba, Jimmie och deras vänner. De som vill att polisen ska skjuta islamister, de som vill att muslimer ska lämna Europa, de som inte erkänner sorgen som politisk.
Anna Nygård
