Jag har märkt att jag numera ofta tittar på feelgoodfilmer och läser mycket inom denna genre. Det har blivit min verklighetsflykt – för världen och Sverige som den ser ut idag gör alldeles för ont.
Jag känner ibland stor sorg och frustration över att denna samtid är min att bära och navigera. Ibland önskar jag att jag hade min mammas konstitution, hon som kom hit efter ett fallerat Somalia, inget att luta sig på byggde hon upp ett liv för sig själv och ensam axlade ansvaret för fem barn.
Jag bad så mycket att alla drabbade i Risbergska skolan skulle klara sig
Min mamma kom hit som vuxen med stark identitet och stark självkänsla eftersom samhället hon kom ifrån trodde på henne, kanske var det därför hon kände att hon kunde ta sig an världen, med sådant stöd i ryggen. Jag kom hit som sjuåring och har under hela uppväxten behövt försvara min bakgrund och min religion för att hitta en plats i de rum jag har navigerat. Det skapade många djupa sår och mest ont gjorde det när handlingen ofta var förtäckt i någon sinister välmening som fick mig att ifrågasätta mig själv, kanske var jag överkänslig eller om det som sades eller gjordes på något vis verkligen var menat för att förminska eller förolämpa. Jag skäms för att säga det, men jag känner mig ofta inte så stark och ofta alldeles trött och ledsen.
Hela tisdagen satt jag som fastklistrad framför datorn och med mobilen i högsta hugg. Jag ville veta och jag bad så mycket att alla drabbade, i Risbergska skolan i Örebro, skulle klara sig. Jag skäms över att säga det, men jag bad även om att förövaren inte skulle vara någon som kunde kodas som “den andre”, någon som jag.
Jag läste alla artiklar, lyssnade på alla reportage, även om inget nytt sades kunde jag varje gång förstå lite mer om vem det rörde sig, utifrån vad som utelämnades. Det är fruktansvärt det som har hänt i Örebro. En sorgens dag. Det är för tidigt att spekulera sägs det, och det är nog kanske så, men bara den förmaningen har visat mig och många fler att de kan vara sakliga och professionella när de vill, men våra medier och politiker gör ständigt valet att avhumanisera oss.
Att leva i en rasistisk samtid gör något märkligt med en
Jag var inte beredd på den smärta som skulle ansätta mitt hjärta. Att leva i en rasistisk samtid gör något märkligt med en, går under ytan och ärrar många delar av ens innersta kärna. Så många motsträviga känslor. Det fick mig att minnas min barndom och skolgång. Jag känner därför stor oro över de barn som växer upp i detta samhälle. Allra mest känner jag för dessa barn som kodas som den andre, som får växa upp i ett samhälle som ständigt väljer att straffa dem kollektivt, som ständigt förnekar deras upplevelser och förminskar deras smärta och oro. Vad gör det inte med dem?
Barnkonventionen är numera lag och ingen talar om islamofobins långtgående effekter på barnens psykiska såväl som fysiska mående. Dessa barn som har mobilerna i handen och kan följa de politiska utspelen som ständigt problematiserar dem och hela deras existens.
Känslan av att vara oönskad ekar inom en, kanske för alltid, långt efter barndomens sötma klingat av. Ja det är oerhört sorgligt men allt detta är rätt i tiden. Det är så ovärdigt!
Farton Hashi
