Jag har tagit blå linjen för att gå på en utställning i stan. Lokalen är fylld av vackra hantverksföremål i smide som beundras av en publik av välbesutten vit medelklass. Så som det ofta ser ut på vernissage. Ett av verken sticker ut – det är varken skönt eller vackert – det är svart och obehagligt. Det visar en sanning som de flesta av oss vill blunda för.
Ett svårtmålat flygplan mot en bakgrund av oljeraffinaderier och kolrester. Verket heter We decide.
Jag ser flygplanet som har en dubbel betydelse för mig. Det är en gåva, det handlar inte om semesterresor eller weekends i storstadsmetropol – flygplanet är det nödvändiga transportmedlet för att återse min närmaste familj.
På utställningen är det som publiken inte ser betydelsen i verket
Flygplanet gör det möjligt för mig att besöka min pappa i Gambia eller syster i Australien. Det vore praktiskt taget omöjligt utan det. Trots det flyger jag inte så ofta jag har råd längre. Det tog ett tag innan jag ville se mina egna utsläpp. Innan jag tog ansvaret gentemot mina barn och barnbarn. Hur kan mina nöjen vara viktigare än deras framtid?
Ett ansvar som också vilar på mig är barnen i globala syd där många av oss på den blå linjen har familj och kopplingar till. De är barn som inte bara påverkas utan till och med kommer att dö av klimatförändringarna.
Men där på utställningen är det som publiken inte ser betydelsen i verket, utan bara de snirkligt utskurna detaljerna och det oklanderliga hantverket. De beundrar det, de diskuterar det inte. De upprörs inte.
Är det för svårt att greppa i vår skyddade del av världen att så mycket håller på att gå förlorat?
Konstnären Åsa Elmstam vet av erfarenhet att tystnad är det som är resultatet av hennes ansträngningar att förmedla desperation och väcka engagemang kring klimatfrågan. Åsa har därför bjudit in en aktivist som totalförstör eller ska man säga kompletterar hennes konstverk genom att hälla ut blodröd färg över det. Detta efter att han först hållit ett brandtal. Aktivisten har en bakgrund som läkare och säger att det är vår konsumtion som ligger till grunden för 50 000 människors död under extremhettan för ett par år sedan.
Människor från de här platserna får tillfälligt en kropp och en röst i det välfyllda vita medelklassrummet
Han frågar den förstummade och chockade publiken om de vet vad som händer med en människokropp när den drabbas av “wet bolb globe temperature”, synergin mellan fukt och värme som gör att en människa kan avlida inom loppet av några timmar om temperaturen överstiger 35 grader. Han nämner platser såsom Bangladesh och Indien där människor drabbas av skred och översvämningar. Människor från de här platserna får tillfälligt en kropp och en röst i det välfyllda vita medelklassrummet. En röst inför den medelklass som överlägset står för merparten av utsläppen men vägrar kännas vid dessa.
När min pappa ringer mig från Gambia och säger att de inte känner igen intensiteten i det senaste regnovädret och berättar hur många människor som fick sina hem totalförstörda i byn där han bor.
Eller när min syster ringer och berättar om svårigheten att andas och om astma liknande symtom under Australiens värsta skogsbränder, och nu senast berättade hon om en tromb som kom in över land på ett sätt som den aldrig tidigare kommit. Tromben tvingade henne att hålla sig gömd och isolerad i sitt eget hem.
När jag får till mig alla de här personliga berättelserna av mina närstående då kan i alla fall inte jag blunda för den röda tråden.
Mariam Jallow Tholozan, Grönt Initiativ Järva
