Järvafältet består av ett nätverk av grusvägar som går kors och tvärs genom skogen och fälten. Det är svårt att gå vilse för förr eller senare skingrar sig träden och det går att ana hus, tunnelbanespår eller gamla gårdar.
Nästan alla platser har en historisk anknytning och har funnits i många hundra år, ibland tusen. På dessa stigar vandrar vi i samma led som människor vandrat i många generationer. Att växa upp på en plats med anor så långt tillbaka, men tillhöra en familj som är ny i området är ibland lite svindlande. Jag tänker ofta på det när jag är ute och går, att ättlingarna till de personer som gick här för tusen år sedan kanske också är ute och går. Området bär på arv efter alla som bott här och kommer bära vårt arv långt efter att vi är borta.
Vi fick inte vara kvar på vägen som våra förfäder trampat upp
Vi ställs inför val i livet. Några är vardagliga och rutinaktiga; tvättstuga på lördag morgon eller söndag kväll. Andra direkt smärtsamma, om vi inte flyr kommer vi inte att överleva. Jag väljer alltid de minsta stigarna jag kan hitta, de med flest rötter och kottar. De minsta stigarna, de smalaste vägarna, de som är bortglömda och igenvuxna, de som ibland inte leder någonstans, det är dessa vägar som är möjligheterna i Järva, på gott och ont.
Vi som går på stigarna har kanske bara gått här i en generation eller två. Barnen i gula västar som plockar löv, kvinnorna med sjalar som fladdrar i vinden, de äldre männen med händerna knutna bakom ryggen. Vi tillhör alla dessa stigar. Vi fick inte vara kvar på vägen som våra förfäder trampat upp, som borde ha tillhört oss. Vi lämnade kvar dessa till andra människor. Järvafältet, med sin rika historia, erbjuder oss skydd och nya stigar. Det kanske är igenvuxna och bortglömda stigar, men det är våra stigar.
Någon trampade upp Järvas bortglömda stigar åt mig
Jag vill att arvet efter Järvafältets människor ska fortsätta leva därför välkomnar jag alla nya vandrare hit. Jag är en del av det, Järva fostrade mig till den jag är idag och stigarna kommer att fostra nästa generation också. Jag glömmer inte de vägar som borde ha tillhört mig, det ska ingen av oss göra. Någon trampade upp Järvas bortglömda stigar åt mig så jag vill trampa upp nygamla stigar åt mina barn och alla Järvas ungar. Det krävs en by för att fostra ett barn, Järvas tusenåriga stigar kan vara vägarna vi behöver för att klara det.
Ninel Barrios Pizarro
