Mustafa Zatara kommer direkt från Vällingby till tidningens redaktion. Han har varit hos Kulturhuset Stadsteatern och berättat historien han burit på så länge, historien om sin pappa.
– Tanken var att det skulle bli en bok, nu blir det en föreställning istället, säger han.
Hittills är fyra föreställningar på Kulturhuset Stadsteatern i Husby utannonserade, i februari och mars 2025, och två är redan utsålda. Men arbetet med föreställningen har bara börjat.
– Idag spelade de in mig för första gången, när jag berättar.
Under sex, sju år har Mustafa haft som projekt att ta reda på vem hans pappa var innan den där ödesdigra dagen 1992. Den dag då Hasan Zatara blev skjuten av ”Lasermannen”, rasisten som sköt elva personer, varav en miste livet. Hasan Zatara överlevde, men är rullstolsbunden och har tappat talförmågan.
– Jag ville skriva en bok, låta pappa berätta genom mig, och kallade projektet ”Via min son”.
Men arbetet drog ut på tiden, Mustafa gifte sig, startade Förortsentreprenörerna och när han själv fick en son, fungerade inte titeln längre.
– Jag kände också att jag behövde hjälp att sortera, jag kom för nära materialet om min pappa, och kontaktade Stadsteatern i Husby. De satsar på lokala profiler och blev helt sålda av det jag presenterade.
Föreställningen har fått namnet Vem var min pappa? Men Hasan lever fortfarande.
– Ja, han kommer att vara med i publiken.
Hasan Zatara är palestinier och uppvuxen i Jerusalem. Han var äldsta sonen och flydde förtrycket i Israel med drömmen om ett bättre liv i Sverige.
– Han hamnade i Rinkeby 1969 och han bor kvar här än. Jag brukar säga att han har bott här innan Rinkeby fanns, centrum invigdes 1971.
Det var en integrationsresa, han kom till ett främmande land, med ett annat språk och en annan kultur. Pappan studerade, blev politiskt engagerad, var med och anordnade Rinkebyfestivalen och var över huvud taget aktiv i samhället.
– Han jobbade på Rinkeby ungdomsgård också, det var något jag inte visste.
Mustafa var bara sex år när Hasan blev skjuten, han visste inte mycket om pappans tidigare liv. I familjen har ingen pratat om det heller, det var för smärtsamt. Men Mustafa arbetade som faderns personliga assistent under fyra år och sökte aktivt bland papper och artiklar för att kunna lägga pusslet om sin far.
– Nu känner jag till hans historia. Föreställningen blir en gåva till min pappa, till mina syskonbarn och till min son. Nu får de veta vem han var.
Det är Mustafa som ensam ska han bära berättelsen. Det är inte första gången han står på en scen, men första gången i en egen föreställning. Det blir en dokumentärfilm också
– Ja, jag pratar om min uppväxt och hur det kom sig att jag flyttade in till honom. Vem pappa blev, det vet jag, men vem han var det visste jag inte.
Samtidigt som repetitionerna och föreställningen växer fram, kommer Jan Scherman att filma arbetet.
– Ja, det blir en dokumentärfilm också.
Scherman är intresserad av hur Mustafa har påverkats av historien, och hur han lyckats hantera det som hänt.
– Länge bar jag på ett enormt hat mot mannen som skjutit min far. Jag skulle vänta på honom utanför Kumla, ville inte döda honom, men göra honom förlamad och stum.
Idag är de känslorna borta, nu handlar det mer om att visa vem hans pappa är.
– Han är en kämpe och min största förebild. Jag vill visa vem han är bakom förlamningen, göra honom rättvisa.
Föreställningen kommer att spelas på kvällar och även för skolklasser på dagtid. Och det kan bli fler föreställningar än de planerade.
– Det kommer att bli sorgligt, men också med en dos av humor och jävlar anamma. Jag hoppas inspirera och ge kraft. Kanske några går hem efter föreställningen och frågar sin egen pappa eller mamma hur deras liv blev som det blev.
Kerstin Gustafsson Figueroa
