Förläggare Svante Weyler skulle samtala med Alexandra Pascalidou om hennes bok Papporna, men en stor del av samtalet kom att handla om Rinkeby, utanförskap och hur förgörande det är att växa upp och hela tiden höra att platsen man bor på är dålig och farlig.
Alexandra berättade målande om sin barndom i Rinkeby. Hur det var hela hennes universum och att hon älskade sin ort från första dagen hon kom dit. När hon blev lite äldre och började i Kungsholmens gymnasium skämdes hon över sin bakgrund, sina föräldrar och över att hennes pappa bara var städare.
– Jag är ett vandrande mindervärdeskomplex i egenskap av kvinna, invandrare, arbetarklass och rinkebybarn. Nu har jag slutat skämmas över min arbetarbakgrund och min fattigdom. Den har blivit min största rikedom. Men känslan av att alltid behöva överbevisa folks fördomar, den sitter kvar djupt.
Nu har ortens barn börjat höras och synas
Hon sade att för dem som bor och växer upp är det övriga samhällets bild av människorna från orten svår att tvätta bort. Beskrivningen av orter som Rinkeby tycker hon är skuldbeläggande och väldigt svart-vit. Hon berättade att hon alltid har haft en oro över att bli vräkt och att kastas ut ur Sverige. Och att den rädslan aldrig försvinner. När Alexandra började arbeta på Sveriges television var hon den enda invandrartjejen där.
– Det ledde till mordhot, hat och det var väldigt ensamt.
Så är det inte längre, nu har ortens barn börjat höras och synas. De skriver böcker och poesi, gör musik och är skådespelare. Ingen redaktion hörde av sig. Ingen vill höra om det som är bra
– Vi ger oss aldrig, men vi är alla medvetna om att vi måste kämpa dubbelt, nej tre gånger så hårt för minsta lilla framgång. För oss finns inga gräddfiler.
Svante Weyler för in samtalet på boken Papporna.
– Jag kommer aldrig göra om det! Det har tagit så mycket tid, kraft och energi. Jag har ägnat flera år åt Mammorna och Papporna. Recensionerna var fantastiska, men inte säljer jag några böcker för det.
– När jag släppt Mammorna, medietränade jag mammorna för att de skulle vara redo att bli intervjuade av tidningar och TV. Men ingen redaktion hörde av sig. Ingen vill höra om det som är bra. Samma sak när Papporna kom ut.
Alexandra sade att man har bestämt sig för att historier om orten ska handla om våld och död. Hon berättade att hon fått samtal från grekisk TV. De ville höra vad hon har att säga om dödsskjutningarna i Sverige. Reportern sade, att det måste väl vara invandrare som skjuter?
– Ja, den ena gruppens ledare är Greken, så du har kanske rätt. Då lade reportern på.
Männen som hon intervjuade i arbetet med boken berättade om en stor mängd våld. Både som de utsatt andra för och själv blivit utsatta för. Många av dem fick en chock när de läste vad de berättat för henne, de hade öppnat sig mycket mer än vad de tänkt.
Historien om hennes egen pappa finns också med. Hon sade att det var svårt att ta sig an den, att han också var en av de våldsamma männen.
– Men, jag har tänkt på vem han var, var han kom ifrån och hur hans liv blev. Allt det är en förklaring till hans våldsamhet. Män som har flytt och som har förlorat all sin sociala status och auktoritet, de männen blir farliga. Det enda som återstår då är att slå.
Annika Skarf
