Cirka 1998.
Konversationerna pågick på tigrinya & svenska.
– Mamma mamma skynda träningen börjar snart, vi får inte komma sist det är avslutning idag, tjatade jag.
– Ta det lugnt, jag ska bara stryka kanterna. Sådärja nu är den så gott som ny, svarade mamma.
Jag knöt mina fotbollsskor, hade shortsen innanför jeansen ifall det skulle bli en sista minuten match och sprayade mitt hår med röd o grön färg.
Det var avslutning på säsongen. Jag var nervös. Inte för att de skulle dela ut pris för årets spelare, den skulle ändå inte gå till mig. Jag var nervös för att vi inte betalat medlemsavgiften och det här var mitt första år i klubben. Min 10-åriga hjärna tänkte att det skulle vara bäst att presentera den nyheten till mamma ju närmre vi kom fotbollsplanen och de andra föräldrarna, för då skulle hon inte hinna slå mig innan samlingen och det skulle göra mindre ont på kvällen för då hade ilskan lagt sig, det hade man lärt sig.
Han hade insett att det inte skulle bli mycket till fotbollspelare av mig
Pappa då? Han hade insett långt innan att det inte skulle bli mycket till fotbollspelare av mig, så han gjorde det enkla valet att inte uppmuntra mig till att spela i lag, utan hellre spela på gården med alla grabbar. Där var det gratis!
Vi tog tåget till kista, gick ner för rulltrappan och mamma sa att vi behövde göra ett snabbt stopp i klädbutiken inne i Kista Gallerian innan vi gick ut mot Ärvinge bollplan.
– Mamma måste vi göra det här nu, vi kommer komma för sent. Skynda snälla!
– Det går fort Simon, jag ska bara lämna in den här så går vi på en gång. Ställ dig bredvid mig och säg inte ett ord!
Super! Tänkte jag. Mamma ska lämna in den fina klänningen hon bar på bröllopet i helgen, hon kommer säkert få mycket pengar tillbaka och då kan jag presentera nyheten om medlemsavgiften. Hon borde säkert få mer än 400 tillbaka.
– Hej, vad kan jag hjälpa er med?
– Hej, jag ska lämna tillbaka den här. Den passar inte mig, sa mamma med ett brett och nervöst leende.
– Okej har du kvitto? Så ska jag kika så att allt stämmer.
Jag är ledsen men den här är inte återbetalningsbar
Min mamma såg nervös ut. Hon brukade inte se ut såhär. Hon påminde om hur jag brukade vara strax innan alla utvecklingssamtal.
– Ja absolutly, varsågoda!
Mannen bakom kassan vred in och ut på klänningen och vek ihop den innan han skyffla tillbaks den till mamma på kassabordet.
– Jag är ledsen men den här är inte återbetalningsbar.
– Vadå? Vaddå inte återbetalar? Jag har kvitto!
Sa mamma bestämt.
– Titta här, det är en matfläck vid axelremsan.
Min mamma blötte ner sin tumme med tungan och skrapade på fläcken.
– Titta! Nu är den borta.
– Det funkar inte riktig så, den här är ju använd trots att du inte dragit av prislappen på baksidan. Ditt kvitto är därav inte giltigt.
3700, 3700, var det enda min mamma sa med tårar i ögonen.
– 3700! Vad ska jag göra nu?! Snälla du måste hjälpa mig.
Som om det skulle funka..
– Jag är ledsen, men så kan man inte göra med våra produkter.
Jag trodde alltid att svenskar var hjälpsamma, min pappa hade ju sagt det flera gånger. Men varför köper man något man ändå ska lämna tillbaka?
Det hann jag också tänka.
Det var de längsta 700 m jag gått i hela mitt liv
Jag skämdes, inte för matfläcken, men för att se min mamma gråta och att inte kunna hjälpa henne. Och nu ska jag behöva droppa bomben om att vi behöver komma in med 400 kr i medlemsavgift.
Det var de längsta 700 m jag gått i hela mitt liv. Jag kunde se i min mammas ögon att hon var lika rädd som jag att berätta sin nyhet för pappa. Tack och lov var han aldrig hård mot henne, bara mot mig, om jag gjorde fel!
Vi närmade oss planen.
– Mamma..
– Vad är det nu?
– Inget..de va inget..
Nu hade vi kommit fram och till min förvåning var inga föräldrar närvarande. Bara vår tränare, lagledare och grabbarna i laget.
– Har du hämtat mig till din avslutning eller till din träning? Va fan är det för fel på dig Simon, sa mamma ilsket.
– Jag vänder hem härifrån, jag ska försöka tvätta bort fläcken och be min väninna lämna in den hos kassörskan som jag köpte klänningen av, hon var ändå bättre på att kommunicera än den där feminina mannen i kassan.
Vilka här har betalat medlemsavgiften?
Jag satte mig i ringen med de andra. Några hade samma klädstil som mig, några kom med Zidane och Ronaldo fotbolls T-shirt. Vi alla hade sprayat någon färg i vårt hår.
– Okej grabbar, innan vi delar ut godis, medaljer och dricka behöver jag veta. Vilka här har betalat medlemsavgiften? jag ser inga föräldrar här. Räck upp handen.
Orden gick som en blixt igenom min kropp, skulle alla tala om att de betalat och jag stå där som ett fattigt fån?
……
Inte en enda hand var uppe Jag såg mig omkring och svalde gråten i min hals.
– Grabbar, vi måste betala den årliga medlemsavgiften annars kan vi inte boka planer, betala domarna eller beställa in matchtröjor. Skärpning till nästa år!
Åren gick, inte ett enda år betalade vi avgiften, med tiden lärde man sig att byta lag så fort avgiften kom på tal. Det påverkade disciplinen och utvecklingen.
Men en sak var säker.
Jag var hemma
Jag fattade aldrig då, men jag fattar nu.
Att fattigdomen är ett tyst språk bara fattiga förstår.
Simon Matiwos
