Den här krönikan handlar om Medborgarkontoret i Tensta.
Jag förstår att ord som engagemang, vilja och intresse inte finns hos alla dem som jobbar där. Men jag förväntar mig att de ska göra sitt jobb åtminstone.
Jag besöker inte Medborgarkontoret för att jag vill, utan för att jag måste. Till viss del gör jag deras jobb, eftersom jag är god man. Jag gick alltså dit med min huvudman i ett ärende. Han är sjuk och i behov av färdtjänst. Jag förklarade mitt ärende och fick följande besked:
”Hon jobbar inte här, utan på Fagerstagatan.”
Jag förklarade att det var den personen som ansvarar för sådana här frågor och vi behövde få hjälp att fylla i en blankett.
”Hon jobbar inte här, hon är på Fagerstagatan. Du får hennes telefon och ring dit, så att ni kan boka tid och träffas.”
Men ni arbetar båda på stadsdelsförvaltningen, sade jag, samarbetar ni inte på något sätt?
Två veckor senare har jag ringt och lämnat meddelade på telefonsvararen flera gånger. Jag har ringt och ringt och fått olika besked varje gång: personen är oanträffbar, ring senare och så vidare.
Jag börjar undra vad Medborgarkontor egentligen betyder.
Sedan ringde jag för att prata med chefen för den som ansvarar för färdtjänsten. Inget svar där heller. Jag lämnade meddelande, namn och telefonnummer. Inte bara en gång, utan två gånger.
Jag börjar undra vad Medborgarkontor egentligen betyder.
Det var annat med det gamla gänget som gått i pension. De kunde ringa till mig och säga:
”Panayotis, vi har ett nytt grekiskt par som inte kan svenska eller engelska. Kan du komma hit?
Ja visst, sade jag, jag kommer om tio minuter.
”Panayotis, det är en här som behöver hjälp, kan du komma?”
Ja visst. I detta fall tog jag med mannen i fråga i min bil till stadsdelsförvaltningen på Fagerstagatan, vi fick en följesedel och vi åkte till ICA och handlade mat för två dagar.
Listan på exempel är lång. Vi hjälpte varandra. Så fungerade det. Men de senaste åren har varit katastrofala här i Tensta. Det skulle kunna vara annorlunda.
Panayotis Hatzipavlis
