Hans – Hasse Grafström – gick bort på natten den 12 oktober. Samma datum som Björn Söderberg. Två män som i handling levde som de lärde.
Hur gammal blev Hasse? Var han fortfarande aktiv som pensionär? Det vet jag inte. Men jag tror det. Det är flera år nu sedan jag senast mötte honom i Tensta där han bodde och var verksam. Har tänkt ibland att jag skulle höra av mig. Men vad skulle jag säga…”hej, hur är det?”. Efter alla år? Det blev inte av.
Jag borde ha hört av mig. Kanske bara för att påminna honom att också vi som inte bor i Tensta sätter värde på det som han gjorde, att vi såg det, fast han var så pass försynt av sig. Det är så jag minns honom. Försynt, äkta solidarisk. Vänlig, storhjärtad. Konsekvent. Driftig, med ett oförvitligt engagemang för allas bästa och en bergfast tro på kollektivets förmåga att åstadkomma det. Det är i alla fall min bild.
Att leva som man lär är svårt, men det verkar som att Hasse kunde det
Jag undrar hur många personer som Hasse jag har träffat i mitt snart 70-åriga liv. Och hur många som överhuvudtaget finns. För de finns, det vet jag alldeles säkert. Men kanske är de inte tillräckligt många. Undra på då att världen håller på att gå åt fel håll. Eller så är de många, lika solidariska, vänliga, engagerade, hyggliga, med hjärtat öppet mot omvärlden och sina medmänniskor. Och därför är världen en någorlunda fin plats att leva på. Att leva som man lär är sannerligen svårt. Men det verkar för mig som att Hasse kunde det.
En av de sista gångerna jag mötte honom var en lördag hösten 1999 när hundratals personer samlades på Medborgarplatsen för att demonstrera sin avsky mot nynazisternas mord på Björn Söderberg. Han som mördades den 12 oktober 1999 som hämnd för att han hade avslöjat att nazister hade lyckats ta sig in i en fackförenings styrelse. Björn Söderberg, också han en konsekvent, vänlig, solidarisk, fåordig, fackligt aktiv och modig man. Han varnade tidigt för högerextremisternas framfart och fick betala för det med sitt liv. Han blev bara 41 år. Jag kände inte honom heller särskilt bra, men jag minns honom väl.
Jag önskar och hoppas att alla minns Hasse och Björn, inspireras av dem, hedrar deras minne och alla andra som, som står för värme och ljus i höstens annalkande mörker. Efter höst och vinter kommer alltid en ny vår. Men som lilla Ida säger det i sin sommarsång, den blir inte av om inte vi ser till det.
Maria-Pilar Reyes
