Prick klockan 13.30 kommer Kronofogdens representanter i sällskap med både civila och uniformerade poliser för att verkställa vräkningen.
– Följ med upp till lägenheten, säger de till Bashir Hassan.
Utanför huset, och i porten på Gärdebyplan 20, är det fullt med folk som kommit för att protestera mot vräkningen och visa sitt stöd till Bashir. Bara Bashirs moster får följa med upp, alla andra visas ut och måste stå på behörigt avstånd från porten. Flera protesterar.
Det är skamligt, det ni gör! Ni ställer en sjuk man på gatan?
– Det är skamligt, det ni gör! Ni ställer en sjuk man på gatan! Hur kan ett kommunalt bolag göra så här?
Som journalist försöker jag hävda min rätt att närvara, men polisen lyssnar inte på resonemang om pressfrihet.
– Nu känner jag att jag måste knuffa dig, säger polismannen, och föser ut mig tillsammans med alla andra.
En halvtimme före avhysningen träffade jag Bashir i porten. Han hade förberett sig på det som skulle ske och plockat ihop två blåa Ikea-kassar med kläder och grejer.
– Varför fick jag ingen hjälp? Jag gav dem mina räkningar, de skulle hjälpa mig. Jag är sjuk och arbetar inte.
Han var ledsen och uppgiven.
– Vi kommer inte kunna stoppa det här, eller hur, sade han.
Nej, det har han rätt i, inte den här gången. Men alla män och kvinnor som kommer till Gärdebyplan blir ändå en kraftfull manifestation. Järvaborna visar solidaritet med en man, som hade behövt så mycket mer stöd från samhället.
En kvinna som bor i huset kommer nerför trappan och undrar vad det är som sker. När hon får höra att Bashir ska vräkas blir hon ledsen.
– Bashir är en snäll kille, han är vår granne sedan flera år.
Sedan 2018 har Bashir bott i Rinkeby.
Svenska Bostäders representanter var närvarande, det är de alltid när hyresgäster vräks. Men de var inte med inne i huset, utan står på avstånd och tittar på. Flera av dem som protesterar påpekar att de tre representanterna för det kommunala bostadsbolaget ser glada ut. Så glada att jag till slut går fram till dem och frågar om de tycker det är roligt det som pågår.
– Nej, det är aldrig roligt när någon vräks, svarar en av dem.
Efter en halvtimme kommer Bashir ner i sällskap med personal från socialtjänsten. Först ska han till förvaltningshuset i Tensta och sedan ska ha få skjuts till ett tillfälligt boende i Rotebro. Han är lugn och sansad.
– Jag ringer dig sedan, säger han.
Kerstin Gustafsson Figueroa
