Jag vill så gärna få till en krönika eller kåseri som förr. Men jag har inte haft kontakt med Nyhetsbyrån Järva på länge. Varför får jag inte till det? Helt enkelt för att jag inte vet vad texten skulle handla om!
Det jag ägnar mina dagar åt numera är att på olika sätt anpassa mig efter helt nya rutiner och behov. Det tar tid, inte minst känslomässigt. Men jag är bra på det, är van sedan jag var liten.
Mitt mål är att flyta in smidigt i samvaron här i servicehuset. Det finns olika knep för det. Man kan delta i de olika aktiviteter som erbjuds; möten, gympa, bingo, underhållning och fikastunder, samt även utflykter till teater eller restaurang. Men jag ser inte livet som förr, som något värt att skriva om. Det låter som om jag känner mig låst. Inlåst.
Jag följer med vad som händer i vår tid, men har inga möjligheter att agera
Jag följer med vad som händer i vår tid, men har inga möjligheter att agera. Visst, jag röstar när det är dags. Jag bidrar med lite medel när jag kan. Och jag tar mig ut i samhället då och då för att se och lyssna, jag kollar läget i byn.
Just nu får vi höra om ungdomar som gör dåliga val, på grund av – ja, vadå? De mördar och dör själva. De stjäl och bedrar. Hur mår föräldrarna?
En och annan tar emot den hjälp som samhället försöker erbjuda. Vuxna som själva har haft svåra upplevelser försöker hjälpa dessa flickor och pojkar in på rätt väg, genom föreningsliv och olika verksamheter. Men det lyckas ändå inte alltid.
Själv möter jag en del ungdomar som är i huset som är praktikanter eller sommarjobbare. En grupp skolelever från årskurs 9 tjänstgör ett par timmar i veckan med att umgås och sysselsätta oss boende med olika slags spel och aktiviteter.
Ja, det är viktigt att vi kan mötas över generationsgränserna, det är något jag brukar säga. Men ser dessa unga varandra? Jag undrar om de hinner umgås, studier och framtidens mål verkar ta all deras tid.
Fler har påpekat hur klasskillnaderna växer i dagens samhälle, och de ”stora pojkarna” har sina krig ute i världen. Det är lätt att förtvivla. Men vi får hoppas att alla tar sitt förnuft till fånga. Hoppas är det enda att göra när man har blivit gammal.
Inga Harnesk
