Den här sommaren har jag haft mer tid än vanligt att läsa. Det har medfört att jag har slukat en ansenlig mängd litteratur av många olika slag. Jag har valt ut fyra böcker som berörde mig extra mycket.
Det är två böcker skrivna av män och två skrivna av kvinnor. Männen är båda från Sverige, och deras berättelser är på många sätt lika, men också väldigt olika.
Jonas Gardell är en lysande författare, och jag tror att i stort sett alla kan känna igen sig i hans beskrivning av barndomens och ungdomsårens många gånger tunga tankar. Han beskriver känslan av utanförskap på ett sätt som få andra.
Att författaren ofta skriver om en HBTQI-miljö, ska inte avskräcka den som inte tillhör den communityn. Det han beskriver i Fjollornas fest, är till stora delar väldigt allmängiltigt. Jag, som är ungefär lika gammal som Jonas Gardell, och dessutom växte upp i grannorten i samma kommun som han, känner igen mig mer än jag vill i hans beskrivning av hur det var att växa upp under 1970- och 1980-talen. Det är hjärtskärande skildringar
I två parallella berättelser får vi följa den unga, vilsna killen i hans första trevande och väldigt traumatiska insteg i vuxenvärlden och en mycket mytomspunnen gayfest på restaurang Piperska muren 1971. Den har omtalats som det första öppet homosexuella eventet i Stockholm. Här får ”fjollorna”, de lägst stående i den homosexuella världen, tala. Det är hjärtskärande skildringar, och med “facit i hand” förstår man hur viktig den festen varit för framtida generationer av homosexuella, och hur viktig Jonas Gardell har varit och är med sitt författarskap och sin persona.
Andrev Waldens bok Jävla karlar, innehåller till stor del samma känslor av att vara barn och ung. Med ögonblicksbilder som driver berättelsen, bjuder han in läsaren i starka minnen och med ett otroligt poetiskt språk förmedlar han känslan han hade där och då. Detaljer om personerna i hans närhet är skarpa och på ett sätt barnsliga, men väldigt talande i hur barndomsminnen kan se ut. Smeknamnen på styvpappor och kompisar är exempel på det.
Hur han ofta kände sig töntig, o-cool, osynlig och totalt hopplös som person
Så mycket han inte riktigt förstod, särskilt av vuxenvärlden som pågick omkring honom. Hur han ofta kände sig töntig, o-cool, osynlig och totalt hopplös som person, känslor jag tror att de flesta känner igen sig i.
Medan Jonas Gardells romanfigur lever i en kärnfamilj i en välmående förort, präglades Andrev Waldens barndom av otaliga flyttar, ont om pengar och mammans ständiga längtan och sökande efter en bra man.
Många “pappor” passerar revy, sju stycken på sju år, flera av dem våldsamma och kontrollerande och alla med varierande grad av intresse för mammans tre befintliga barn. Att han själv plötsligt får veta att den han tror är hans pappa, inte är det, löper som en röd tråd genom boken.
De två kvinnliga författare jag fastnat för är Hiro Arikawa från Japan och Valérie Perrin från Frankrike. I de båda böckerna är temat förlust. Av ett barn och av föräldrar när man själv är barn. I passagerna där katten är berättaren skrattade jag ofta högt
Att läsa utländska författare i bra översättning ger en ny dimension till läsandet. Det går att skönja kulturella skillnader i hur språket används, och hur känslor och inre liv skildras.
I Hiro Arikawas En katts resedagbok får man följa en ung man och hans älskade hittekatt på deras bilresa till olika platser i Japan. Syftet med resan är att mannen av okänd anledning inte kan ha kvar sin katt längre. Han far till sina gamla skolkamrater och vänner från förr, för att försöka placera ut katten till någon av dem.
Genom berättelsen får man veta mer om vem han är och vad som leder fram till händelserna i nutid. Perspektivet skiftar mellan mannens och kattens. I passagerna där katten är berättaren skrattade jag, som har haft katter, ofta högt. Det är så roligt beskrivet! Det är en fin berättelse om livet och döden, om glädje och sorg.
Det är småstad, misstänksamma grannar, mat, vin och kaffe
Valérie Perrins andra roman, Färskt vatten till blommorna, kan vara en av de bästa romaner jag har läst. En sådan där bok som man inte kan släppa, men absolut inte vill läsa ut, man vill att den ska vara i en evighet. Den känns mycket fransk. Det är småstad, misstänksamma grannar, mat, vin och kaffe.
Huvudkaraktären är en kvinna som arbetar som kyrkogårdsvaktmästare. Många av dem som besöker kyrkogården hälsar på i hennes lilla vaktmästarbostad. Där berättar de efterlevande alla möjliga historier om den nu döda. Hon själv är omgiven av en viss mystik, varken besökare eller läsaren vet särskilt mycket om henne till en början.
En dag kommer en man dit för att hans bortgångna mamma i ett brev kräver att få bli begravd intill en för honom okänd man på just den här kyrkogården. Han blir intresserad av kvinnan som arbetar där, och genom honom och till viss del hans arbete som poliskommissarie rullas hennes historia upp.
Språket är helt fantastiskt, karaktärerna och omgivningarna är så väl beskrivna, att de känns verkliga. Det enda jag vill är att åka förbi och ta en kaffe i köket hos kvinnan i vaktmästarbostaden.
Annika Skarf
