Kistabon Philip O’Connor är journalist och författare som täcker världens största idrottsevenemang för en global nyhetsbyrå – här skriver han om hur det känns att komma från Järva till de allra största sportarenorna runt om i världen.
Det spelar ingen roll hur många gånger jag varit på plats under ett OS – varje gång får jag nypa mig i armen för att förstå att det är på riktigt, och att jag har lyckats ta mig ända från Järva till de största sportevenemangen som finns.
Olympiska Spelen i Paris var det femte OS:et som jag har bevakat på plats som journalist och förmodligen det största och det vackraste jag har varit med om. Det skiljer sig rejält från ett fotbolls-EM eller VM – visst finns det miljonärer även på ett OS, men mest vanligt folk som jobbar och studerar men som ”råkar” tillhöra världseliten i en viss idrottsgren.
Att ta sig till OS som journalist är nästan lika svårt
Att befinna sig på OS innebär att ständigt prata om drömmar. Ingen där har bara ramlat in – allt som oftast har de drömt om det hela livet. Att få gå bakom fanan i öppningsceremonin, att tävla, att umgås i OS-byn med andra atleter och att stå under de mäktiga ringarna när drömmen väl har gått i uppfyllelse.
Som reporter för en av världens största nyhetsbyråer får jag bevaka en viss sport snarare än ett helt lands trupp (som Sverige där jag bor eller Irland där jag är uppvuxen). Detta betyder att jag ibland inte ens ser när en svensk eller irländare lyckas med en bragd eller tar medalj. Men det gör mig ingenting.
Att ta sig till OS som journalist är nämligen nästan lika svårt som för atleterna. Alla sportjournalister vill ta sig dit, bevittna bragderna och intervjua atleter.
Med risk för att bryta mot Jantelagen så tycker jag att vi journalister som når dit är bland de bästa i yrkeskåren – vi jobbar hårt, snabbt och långt in på småtimmarna. Det är ett privilegium att vara där.
Samtidigt maler tanken ständigt i bakhuvudet – tänk om jag inte är lika bra som jag tror? Tänk om någon kommer att klappa mig på axeln och säga ”Du, det har skett ett misstag, du ska inte vara här”. Även när det går som bäst så finns den lilla rösten som säger att vi inte är bra nog.
Orten påminde väldigt mycket om 164-området där jag har bott i mer än 20 år
Jag gjorde så många intervjuer i Frankrike att jag har tappat räkningen – allt från killen från Nya Zeeland som startade ett OnlyFans-konto för att finansiera sin sportsatsning till dansken som fick kicken från kanot-landslaget, men kvalificerade sig ändå. Jag fick snabbt sätta mig in i sporter, regler och läsa på om personligheter som jag inte visste något om innan. Och jag älskade varenda sekund.
I Paris bodde jag i utkanten av staden eftersom jag skulle täcka rodd och kanot. Orten påminde väldigt mycket om 164-området där jag har bott i mer än 20 år. Där fanns till exempel många med utländsk härkomst som samlades vid en fotbollsplan på kvällarna för att lira boll, precis som på Treans plan i Husby. Det fick mig att börja tänka – hur kan fler Järvabor tar sig till framtidens OS? Vi har ju onekligen talangerna, båda bland atleter och unga journalister, men vad behövs mer?
Svaret är komplext – visst behövs pengar och resurser, hallar och planer, coacher och lärare som kan hjälpa våra ungdomar att nå den absoluta toppen av sin potential. Vi behöver också föräldrar och ett samhälle som stöttar och offrar för att hjälpa dem nå dit – även när det är en sport eller en gren som vi själva inte förstår.
Och även om en del aldrig når till ett OS så är det inget misslyckande – oavsett om det gäller sport eller journalistik så gynnas alla av att träna, tänka och att tävla. För att vinna en medalj eller andra sorters minnen för livet.
Det finns såklart strukturer och murar som behöver monteras ned, barriärer som ska tas bort så att spelplanen ger utrymme för alla och under lika villkor. Men det som krävs är framförallt tron på oss själva – att vi kan, vi också.
Storyn om OS i Paris är skriven för denna gång, men den om Los Angeles 2028 har inte ens börjat. Det är upp till oss om vi vill vara en del av den. Talangen finns, det enda vi behöver är självförtroendet och det hårda arbetet som ligger bakom varje mästare.
Philip O’Connor
