Första maj, första maj
varje sliten kavaj
blir en mantel av strålande ljus,
varje trött proletär
glömmer mödornas här
och går drucken av vårvindars rus.
Så skaldade Hannes Sköld år 1911 till en melodi från en isländsk folkvisa. Och den har ni säkert hört, kanske sjungit med i.
Första maj har firats sedan 1890
Första maj, arbetarrörelsens internationella högtidsdag, har firats sedan 1890, och redan det året demonstrerade man runt om i Sverige på arton platser plus hos oss här i Stockholm, läser jag i Wikipedia.
Jag har en gammal bok som fanns hemma, Ett folk på marsch i fyra stora band med tidningsklipp från början av 1800-talet och framåt. Där ser jag att på Ladugårdsgärde i talarstolen n:o 1 talade Hinke Bergegren om ”Arbetstidens inverkan på helsan”.
Andra talare ägnade sig åt ”Arbetarnes kamp för normalarbetsdag”, och ”Normalarbetsdagen och masseländet”. Förutom lika rösträtt för män och kvinnor från 21 års ålder, valdag på en söndag, stående härens avskaffande, och skyddslagstiftning för arbetare, var åtta timmars arbetsdag det kanske viktigaste kravet.
Hur många voro vi?
Hjalmar Branting var sista talare i talarstolen n:o 2, men vad han tog upp framgår inte.
Och tidningen Socialdemokraten ställde den ständiga frågan:
”Huru många voro vi?”
Och svarade att det skulle varit sex man i vart och ett av de nära 2000 leden, men att folk klämde in sig tio – tolv i bredd.
”Alltså säga vi icke för mycket om vi skrifva öfver 20.000 ensamt i tåget. Men tillsammans med de massor, som redan voro ute på gärdet, efter lägsta beräkning 50.000 personer. De konservativa ville ej se mer än 30.000. Jörgen (en av tidens journalister) ”som rest verlden rundt och sett kolossala folkmassor försäkrade att antalet ute på gärdet uppgick till 120.000(!)”
Sedan 1939 är första maj allmän helgdag i Sverige
Sedan 1939 är första maj allmän helgdag i Sverige och var vid sidan av de kyrkliga helgerna den enda borgerliga helgdagen tills den 6 juni blev röd dag. Nu vill visst Sverigedemokraterna avskaffa den borgerliga helgdagen första maj. Det kan någon finna lustigt, andra olustigt.
Själv minns jag, att jag mest gick med pappa och tittade på tåget när jag var liten. Det var vanligt. Från slutet av 1960-talet knallade man med. Arbetarmakt i LO ropades i kön 1968. Det gillade inte organisatörerna. Sedan blev det olika tåg. Men 1975 gick alla tillsammans till Norra Bantorget. Det var stort, för samtidigt körde vietnameserna ut amerikanarna ur Saigon.
I år blir det ingen promenad, knäna pallar inte det. Förutom mässingsmusiken kommer jag att sakna skylten som grannen Gunnar alltid brukar ha med sig:
”Att sälja stöldgods är häleri.
Offentliga sektorn äger vi!”
Första maj behövs och har inte förlorat sin betydelse!
Mats Leander
