Filmon Tekle, 32, jobbar som gruppledare för Rädda Barnens projekt Unite Järva som ordnar samtalstillfällen för barn 9–14 år. Syftet är att prata om erfarenheter av direkt eller indirekt våld i vardagen.
– Just när det kommer till den här typen av psykosocialt stöd så finns det inte i Järva, säger han.
Eller i Sverige för den delen. Metoden som används, task sharing, utvecklades från början i mer våldsutsatta områden utomlands, som i Jordanien, Zimbabwe och andra kontexter där om det hänt någonting väldigt plötsligt och en psykolog behövdes – men inte alltid hade möjlighet att träffa alla – skulle de drabbade ändå få något stöd.
Task sharing-metoden innebär enligt Rädda Barnen ”att vuxna utan tidigare formell kompetens inom socialt eller psykologiskt arbete – men med lokal förankring – utbildas i en metod och får handledning av legitimerade psykologer/psykoterapeuter för att kunna stötta de barn som deltar i verksamheten”.
Det kan vara för vem som helst
Unite Järva har funnits sedan årsskiftet och är ett riktat krisstöd till barn som växer upp med våld i sitt närområde. Projektet ska fungera som ett sätt att börja prata om och hantera sitt mående.
– Den första poolen av gruppledare utbildades i slutet på februari, början på mars. Jag var en av fem, säger Filmon Tekle.
Nu har man utbildat ytterligare tolv ledare.
Själv kommer Filmon från Fisksätra, men besöker ofta Järva genom jobbet och för att han gillar området.
– Centrum för stödbehandling inom Rädda Barnen har en grupp med psykologer som sitter på mycket kunskap, men den kunskapen når inte alltid hela vägen fram. Det är inte nödvändigtvis så att alla vill söka sig till psykologer eller vet om att hjälpen finns, säger han.
Syftet är att bli mer medveten om sitt mående
Psykologerna har försökt paketera, sätta ihop en förenklad metod, för att kunna möta barn i ”våldsutsatta områden” i Sverige, ofta socioekonomiskt svagare områden. Det handlar inte främst om gängvåld, utan det kan vara för vem som helst, för att bli mer självmedveten om sitt mående.
– Vad händer i barnen när de blir stressade? Att kunna sätta ord på sina känslor och tankar, det är första steget. Att sedan kunna söka hjälp om det behövs – för om du inte kan sätta ord på ditt mående så kan du inte be om hjälp, förklarar han.
Inte bara direkt våld, utan även andra negativa upplevelser – såsom utanförskap i samhället – kanske har blivit för normaliserade och där har vuxenvärlden svikit, resonerar Filmon Tekle.
Samtalstillfällena är något förenklat uppdelade på fem träffar, en med föräldrarna inför och sedan fyra med barnen i workshopform.
– Det finns ett tema för varje träff, det kan vara stresskänslor, tankar, och så har vi en sorts arbetsbok som de får diskutera, som exempelvis triggers utifrån.
När träffarna är över ska de ha fått fler verktyg att dra egna slutsatser om sitt mående, vad som funkar bäst för dem och vart de kan vända sig om de har frågor. Utifall att någon behöver och vill ha mer stöd kan de hänvisas till psykologerna inom Rädda Barnen, eller en socionom.
Ytterligare grupper är på gång
Anledningen att man fokuserar just på 9–14 år är att de identifierat att det görs väldigt mycket insatser för de som är 15 och äldre i området, eller de som är lite yngre.
Att nå ”rätt personer” är såklart en utmaning, metoden kommer inte en dag för tidigt.
– Och samtidigt har väl kanske stigmat kring att prata om mående och känslor minskat, att man har kommit lite längre nu, så att samhället i stort är lite mognare för den typen av insats, fortsätter han.
Under våren 2024 har de haft gruppsamtal med barn på Elinsborgsskolan, vilket gett i stort positiv respons. När de vill nå fler inom målgruppen brukar de kontakta skolor, fritidsgårdar och aktörer i föreningslivet, även kollegor som är mer lokalt förankrade. Ett par liknande samarbeten är på gång med Enbacksskolan och Järvaskolan.
– Jag tror den svåraste delen är att få folk till grupperna, när de väl är där är det mycket som funkar väldigt bra. Det är min upplevelse.
Parallellt med samtalsgrupperna bedrivs forskning via Karolinska institutet och tanken är att konceptet ska spridas utanför Järva redan i höst.
De kanske tror att vi är där för att sätta dit någon
– Det här behövs ju på fler platser, men ja, byråkratin som kommer med forskningen är att det behövs båda föräldrarnas underskrifter och sånt som kan göra att det går lite trögare än vad man önskar. Förhoppningarna är att vi når 60 barn under hösten, totalt sett 400, så att det finns lite underlag för att kunna dra någon form av slutsats kring samtalen, om de faktiskt hjälper.
Ju äldre deltagarna är kan innebära större misstänksamhet.
– De kanske tror att vi är där för att sätta dit någon, vilket inte är syftet alls.
Ledarna och forskarna tittar brett på barnens behov.
– Det intressanta är väl egentligen att få deras perspektiv överhuvudtaget, barn är ju barn liksom. Och rädsla, stress och så vidare, kan ju komma i många former. En del uttrycker oro kring skolan, att de inte vet vad de ska göra utan bra betyg, eller om de inte kommer in på den där skolan, och sånt som de inte kan fråga sina föräldrar om.
Andra kanske berättar om de sett någon dra vapen eller undrar hur man ska tackla ett umgänge som verkar gå åt fel håll.
– Jag vill tro att det här är något som inte bara barn i Järva eller i förorten behöver, utan att de flesta mår bra av den här typen av lättare KBT, säger Filmon Tekle.
David Johansson
