En hälsning från Inga Harnesk

Inga Harnesk är Nyhetsbyrån Järvas första och äldsta krönikör, läst och älskad av många. Men den senaste tiden har det varit långt mellan krönikorna.
– Ja, det har varit mycket nytt här i huset och så har jag problem med datorn, säger hon.

Datorn har krånglat från dag ett i servicehuset i Kista. Först fungerade inte uppkopplingen, sedan har själva datorn krånglat. Inga som regelbundet läste Nyhetsbyrån Järva, och som höll sig uppdaterad om allt som hände i Järva, har varit bortkopplad från det som varit hennes vardag. När jag ville ordna hjälp att fixa datorn, sade hon ifrån. Det lät som om hon nästan tyckte det var lite skönt att vila.

– Det är så mycket aktiviteter i huset här, varje dag nästan.

Annons:

I sommar är det två år sedan som Inga flyttade från Nordkapsgatan i Husby till servicehuset i Kista.
– Jag var tvungen att flytta till Kista för att kunna ta mig till Husby. Jag klarade inte backen upp till centrum.

Inga bodde i nästan ett halvt sekel i Husby, hon bär ortens historia inom sig. Hon har fostrat sina barn där, arbetat inom skolan, lärt sig köra häst och vagn på Hästa gård, varit med och ockuperat Husby träff. Hon hade – och har – en självklar plats i föreningslivet, inte bara i Husby, men särskilt där. Nu blir det mest att hon stannar i servicehuset i Kista.

– Jag trivs väldigt bra här, säger hon.

Det låter nästan som en besvärjelse.

Eftersom Inga är den hon är, har hon fått många nya vänner i huset, flera av dem som bor där kommer också från Husby. Men det är ett servicehus.
– Fyra av dem har gått bort under de här två åren, två kvinnor och två män, konstaterar hon.

När jag säger att hon måste skriva fler krönikor, protesterar hon.
– Jag antecknar inte alls lika mycket som tidigare, det blir mest om privata saker. Har inget att säga.

Hon tar fram ett kollegieblock, hon har hur många fulltecknade kollegieblock som helst. Det är där hon skriver ner sina tankar. Hon läser lite högt ur det senaste blocket. Det framgår med allra största tydlighet att hon känt sig ensam i lägenheten.

– Jag tittar på tv i timmar, är deprimerad eftersom jag inte har mina föreningskompisar runt mig. Jag deltar i utflykter och bussresor som anordnas här, men allt har jag gjort förr. Löser DN:s korsord, ska undvika negativa tankar, får aktivera mig själv, ska sluta häcka i foajén.

Det är inte ofta, men i det här ögonblicket sörjer jag att Nyhetsbyrån Järva inte finns på papper, så att jag åtminstone hade kunnat ta med mig en hel bunt till henne.

– Halva livet har jag ägnat åt Husby, jag skulle vilja vara där oftare. Men ungdomarna som jag har kämpat tillsammans med var här och hälsade på mig. Och igår var Göran Kärrman här, han bor ju i Brasilien nu, men var hemma på besök.

Efter en timme är det dags att gå ner till tvättstugan, hon har bokat tvättid. Inga vill inte ha någon smutstvätt hemma. Hon ska läggas in på Danderyds sjukhus dagen därpå för en nödvändig operation.

– Jag är inte orolig för operationen, bara för att glömma något som jag måste ha med mig dit.

Tvättstugan finns på plan två, Inga har med sig rullatorn, men går som vanligt i rask takt. När hon tömmer maskinen ramlar en strumpa ner på golvet och jag hinner inte reagera förrän hon böjer sig ner och plockar upp den. Hur lätt som helst.

– Ja, de sade på sjukhuset att jag var som en sjuttioåring i kroppen, säger hon.

I höst fyller hon 94, och det kan ingen människa tro. Nu väntar fem dagar på sjukhus och sedan hoppas hon att få några dagar på rehab.

Innan vi skiljs åt lovar hon att skriva en krönika till tidningen.

– Kan du läsa min handstil?

Inga problem, försäkrar jag. Vi konstaterar att världen står i brand och att vi båda begränsar antalet nyhetssändningar per dag för att orka. Även i Järva finns många problem, men vi skriver om mycket roligt som händer där också, säger jag.

– Ja, det är de små händelserna i livet som är lycka, säger Inga.

Kerstin Gustafsson Figueroa