Igår hade ”Papporna” premiär på Lilla scenen på Dramaten, en pjäs om pappan som aldrig var där, om pappan som dog, om pappan som slog. Det blev en kväll att minnas.
I Alexandra Pascalidous bok Var är papporna? berättar män, fäder och söner, om sina egna erfarenheter av våld och kriminalitet. I Alexander Salzbergers uppsättning varvas bokens berättelser med skådespelarnas egna erfarenheter, det är mörkt, rappt och roligt.
Publiken på premiären var en underbar blandning av etablerade skådespelare, regissörer, reality-kändisar, och Rinkebybor. Flera av dem som medverkade i Alexandras bok var också där och kunde nu se hur brottstycken ur deras liv gestaltas på scenen.
Till och med Jesus på korset frågade varför han blivit övergiven av sin far
Pjäsen börjar som ett antikt drama, där nio män klädda i toga och med masker för ansiktet, ser en ung man i balaklava dansa. Männen i kören står stilla först för att sedan själva börja röra sig i något som utvecklar sig till en dans. Det är mycket dans i hela föreställningen, vilt och kraftfullt, rörelser som ibland liknar kraftmätningar män emellan, ibland är det lekfullt och ömt.
När maskerna åker av blir de nio männen i olika åldrar delar av en mansgrupp, som träffas i något slags terapisyfte. De är söner som berättar om sina relationer till sina fäder. Alla spelar alla roller, ena stunden sonen, andra den våldsamma fadern. En pappa har förlorat sin son. En son har dödat sin pappa. En pappa dödade sin fru och tvingade sin son att ta straffet.
Det är smärtsamma berättelser om en giftig machokultur och om frånvarande fäder. Till och med Jesus på korset frågade varför han blivit övergiven av sin far.
En kort stund är det lite för spejsat och gapigt, men sedan händer något. Francisco Sobrado, som gör en livsfarlig latinofarsa med bravur, sjunger Contigo, så att jag vill gråta. John Njie, som under föreställningens första hälft mest dansat och knappt sagt ett ord, kör en lysande monolog. Sedan sjunger han Vienna av Billy Joel och då kapitulerar jag fullständigt.
Den här totalt utflippade festen är bland det bästa jag har sett på en scen
Visst har vi skrattat lite även tidigare, men nu blir dramat en komedi. Leonard Terfelt, med tjock halskedja av guld, ringer och beställer ”lite godis”, inte bara koks, utan även benzo, atarax och Magnus Roosman är oförglömlig när han vrålar ”svamp! svamp!”
Den här totalt utflippade festen är bland det bästa jag har sett på en scen. Ett kaotiskt samtal om mansrollen tar fart, om världsläget, om ”den vuxne i rummet”, om dem som tror kvinnor har skulden till allt och bli incels, om dem som tror invandrare har skulden till allt och blir SD:are. Nemanja Stojanović, juggen från Jordbro, tar ton till End Of The Road av Boyz II Men och hela salongen sjunger med. Publiken jublar och där tror jag en stund att pjäsen är slut.
Men det slutar i allvar. En pappa berättar om sista gången han såg sin son, innan sonen blev skjuten till döds. Kören tar plats på scen igen, nu blodiga. De sjunger Uti vår hage i stämmor och slutar med något som liknar Pink Floyd, de frågar Is There Anybodody Out there? Och om det är någon därute som vill se en riktigt bra pjäs, skynda er att boka biljetter. Det är bara 15 föreställningar planerade.
Kerstin Gustafsson Figueroa
Av: Alexandra Pascalidou. Bearbetning och regi: Alexander Salzberger. Medverkar gör: David Fukamachi Regnfors, John Njie, Razmus Nyström, Jonay Pineda Skallak, Magnus Roosmann, Nemanja Stojanović, Christoffer Svensson, Francisco Sobrado och Leonard Terfelt.
