Sorin Masifi är bibliotekarie på Rinkeby bibliotek – och hyllad poet. Här intervjuas hon om kurdiskhet och om vad poesi kan vara: sörjande, forskande, som regn.
Sorin Masifis första diktsamling, Staten. Systrarna. Dikten, följer två kurdiska systrar och deras föräldrar. Den tragiska förlusten av den ena systern blir ett spår genom dikterna, och spåret följs tätt åt av en annan saknad: saknaden efter Kurdistan.
Som en motkraft till sorgen och våldet finns språket och litteraturen. Koranverser, kurdiska författare och poeter citeras rikligt i boken, och att skapa nya begrepp skildras som en sorts motståndshandlingar: ”Kurdistan är förlusten förvägrad namn // Kolonialism? Räcker det ordet till? / Jag vill ha ett ord som inte finns / Jag vill ha det ordet”
Diktsamlingen har fått många hyllningar. ”Djupt tagen och drabbad av denna årets kanske starkaste och mest välskrivna debut”, lät det i Dagens Nyheter. I Aftonbladet kunde recensenten inte tro att det var Sorin Masifis första bok.
Som icke-vit skriver man på andra villkor
Sorin Masifi blev överväldigad och glad för mottagandet. Hon hade varit nervös inför vad hon skulle förvänta sig.
– Om jag ska säga det rakt ut: När man skriver som icke tillhörande majoritetssamhället, som icke-vit, då skriver man på andra villkor. Min text handlar så uppenbart om kurder, om Kurdistan, om kurdiskhet. Det gjorde mig nervös, ifall andra skulle kunna förstå den komplexiteten.
Reaktionerna från andra kurder har därför varit särskilt viktiga – särskilt från den äldre generationen, vars erfarenheter Sorin Masifi på sätt och vis skildrar i boken. Att hennes äldre vänner upplevt boken som genuin har varit stort för henne.
Det är för mycket Kurdistan i din bok
– Sedan är det ju så olika vad var och en fastnar för. En vän till mig sade: ”Det är för mycket Kurdistan i din bok”. En annan sade ”åh, din bok handlar så mycket om Kurdistan”, på ett positivt sätt. Någon annan sade ”din bok handlar så himla mycket om poesi”.
I början var inte planen att boken uttryckligen skulle handla om en kurdisk familj. Men med tiden fann Sorin Masifi att det var omöjligt att lämna det kurdiska utanför boken.
Det är ett långt arbete som ligger bakom Staten. Systrarna. Dikten. Sorin Masifi började skriva på vad som skulle bli hennes debutbok redan 2014.
– Jag satt på en färja från Göteborg till Danmark, och texten kom som ett regn. Runt den tiden hade jag börjat bearbeta förlusten av min syster som hade dött många år tidigare. Men först då blev det möjligt för mig att känna den sorgen.
Sörja är någonting man gör hela sitt liv
Texten växte och växte från den stunden, tills hon nådde en insikt som fick henne att titta upp och börja bearbeta det hon skrivit.
– Skrivandet lärde mig någonting jag inte kunde innan, vilket är sörjande. Sedan insåg jag att sörja är någonting man gör hela sitt liv. Och om jag ska fortsätta göra det i text blir jag aldrig klar.
Till stöd under textarbetet hade hon vännen och författaren Balsam Karam, men också sin psykoanalytiker.
Hur har det varit att kombinera skrivandet med bibliotekariejobbet?
– Jag tog tjänstledigt 40 procent när förlaget sade ja till mitt manus för att kunna redigera och hålla på. Och jag hade redan kommit så pass långt med manuset. Annars vet jag inte hur det hade gått. Bibliotekarie är ett väldigt krävande jobb.
Vad är krävande?
– Framför allt att det är ett socialt jobb, både med kollegerna och besökarna. Det är svårt när man skriver, då vill man också kunna behålla någonting av sig själv.
Samtidigt älskar Sorin Masifi att vara bibliotekarie och berättar att hon lagt ner sin själ i poesihyllorna på Rinkeby bibliotek.
Ser på skrivandet som forskning
Tidigare hade hon planer på en forskningsbana som litteraturvetare, och sökte doktorandutbildning, bland annat med ett projekt om Koranens litterära egenskaper. Nu tar hennes forskande i stället plats i hennes poesi.
– Jag ser någonstans på skrivandet som forskning. Jag vill att dikten ska vara funktionell, jag vill att den ska vara användbar.
Citat ur Koranen är återkommande i din bok. Skulle man kunna kalla det religiös poesi?
– Om man tycker att det är religiös poesi kan det absolut vara det. Men jag har själv inte reflekterat över det. Jag tänker att dikten är troende, oavsett om den skriver om religion eller inte. Det handlar liksom om anknytning. Hur mycket du har en anknytning till byggnaderna här, träden här utanför, till människorna som går där. Det går att känna när man läser.
Maria Bodin
