Studieförbundet Ibn Rushd har än en gång fått rubriker. Folkbildningsrådet har nekat dem statsbidrag med hänvisning till att förbundet är för litet – men förre utbildningsministern Mats Persson gick ut och påstod att orsaken var att Ibn Rushd är kvinnofientligt, homofobiskt, antisemitiskt och inte hör hemma i en liberal demokrati.
Eftersom jag under många år arbetade på Centrum för religionsdialog i Stockholms stift, där Ibn Rushd var en av våra samarbetspartners, bland annat kring studiecirklar för kvinnor, får jag ofta frågor som rör hur man ser på religioner i allmänhet och islam i synnerhet. Nu var det flera som undrade om det förs dialog med Ibn Rushd om mänskliga rättigheter och hbtqi+ och kvinnors rättigheter. I sådana frågor anar jag en underliggande tanke om att vi i en sådan dialog ska tala muslimer tillrätta och få dem att tänka som majoriteten i Svenska Kyrkan gör i dessa frågor.
Vi kommer inte med en agenda att omvända den andre
Men det är inte så dialog fungerar. Vi kommer inte med en agenda att omvända den andre, utan med en agenda att lyssna och förstå. Jag tycker det vore underbart om alla muslimer såväl som kristna respekterade alla människor för vad de är och hade samma syn på feminism som jag. Men om vi i dialogen kan komma så långt att vi förstår mer av varandras hållningar i kontroversiella frågor och respekterar dem är det stort nog.
Och för att komma dit gäller det att båda parter känner sig respekterade och kan lita på att den andre inte kommer med en dold agenda. Den respekten och tilliten undergrävs av den tyvärr växande islamofobin i samhället, där angreppen mot Ibn Rushd är en del. Om förbundet nu på grund av uteblivna bidrag tvingas lägga ned försvinner en arena där dessa dialoger skulle kunna ske.
Det går inte att lista och dokumentera dialogen – vi som varit med vet att den sker
Det bör också påpekas att den här dialogen för det mesta sker inom ramen för samarbete kring olika projekt. Det är sällan så att man sätter sig ned och säger ”nu ska vi prata om hbtqi-rättigheter” utan samtalen kan ske i fikapausen på något gemensamt event. Därför går det inte att lista och dokumentera dialogen – vi som varit med vet att den sker.
Det ska också sägas att det finns olika ramar för dialogen. Att exempelvis feminister från olika religiösa traditioner möts för att dela problem och strategier (utan att behöva enas eftersom förutsättningarna ser olika ut i olika traditioner) är superviktigt och kan tillföra mycket till den mer generella dialogen.
Slutligen: kanske vi som kristna ska sopa rent för egen dörr innan vi anklagar muslimer för sådant som finns också inom våra kyrkor. Ingen av oss har ett fläckfritt ”track record” när det gäller kvinnors och hbtqi-personers rättigheter. Och inom det kyrkliga samarbetet och dialogen (ekumeniken) accepterar vi att samarbeta med varandra trots olika inställning, så varför skulle vi inte kunna göra det inom den vidare religionsdialogen?
Helene Egnell, präst och aktieägare i Nyhetsbyrån Järva
