Det är fruktansvärt – men jag blir så glad när jag hör att så väldigt många vill hjälpa till med räddningsarbetet! Några använder sina semesterdagar, andra reser långa vägar. Några tjänstgör frivilligt när arbetsgivaren inte har rätt att beordra en att delta. Lagar och förordningar kan ställa till det då och då, det vet vi, men folk gör tydligen ändå allt när det gäller. Var och en har en sån här gång en meningsfull uppgift. Det är en underbar känsla som man annars sällan får uppleva. Och det ger varm gemenskap. (Ge håglösa ungdomar chansen att få uppleva det!)
Jag fick nyss ett meddelande på datorn från Röda korset, där jag är medlem. Man uppmanar oss att delta i räddningsarbetet med samordning och organisation på de brandhotade orterna. För övrigt kunde man ”swisha” ett belopp till ett speciellt konto (123 000 4663).
Vi har en äldre gentleman i orten som tagit på sig allt praktiskt Röda Kors-arbete efter ordförandens plötsliga död för ett par år sen. Han har kontakt med läxläsarna och andra aktiva grupper. Han tömmer Röda Korsets bössor i butikerna och ser till att pengarna används som de ska. Jag ringde honom igår, men han meddelade att vi inte lyckats få någon ny ordförande och att Röda Korset centralt håller på att omorganisera verksamheten. Såklart! Det är inte mycket som fungerar på gammaldags sätt längre. Synd!? Vilka äldre swishar, tror ni?
Morgontidningen berättar att bränderna ökat. Man bevakar avgränsningarna. Flygplan och helikoptrar från hela världen – i alla fall EU och andra europeiska länder- försöker begränsa elden. ´”Personalen är sliten” , sa en ledare. Vi kunde se dem pusta ut längs vägrenen. Den frivilliga kärleksfulla ” markpersonalen” servar med allt som behövs. Vi andra kan bara be om regn. När jag gick ut balkongen i morse, såg jag att det hade regnat här!
Det är en ny dag och man fortsätter att kämpa mot bränderna. Vi är alla djupt rörda och tacksamma för all ytterligare hjälp som kommer till Sverige – till exempel de 44 brandbilarna från Polen. Det är så att man kan gråta.
Men – livet har andra uppgifter för oss också – i våra egna vardagsliv. För min del vill jag nämna det självpåtagna ansvaret jag känner just nu för alla artiklar, berättelser, foton och protokoll, som samlats hos mig. Jag har inte kunnat slänga dessa vittnesmål om hur vi som bodde här gemensamt förökte göra livet gott på olika sätt. Det finns i kartonger, byrålådor och pärmar. Hedvig på Folkets Husby var nyligen här och passade på att fotografera pämarnas ryggar i klädlkammaren. Hon erkände att hon också hade svårt att göra sig av med sina papper. Jag känner några till i Husby som samlat på sig liknande vittnesbörd. ”Lämna det till Folkets Husby!” tyckte Hedvig. Jag har då och då tyckt att Hästa Gård kanske kunde få en fil för hembygdsminnen i framtiden. Det är ju ett jordnära tillägg av vår hembygdshistoria.
Man har olika sätt att beskriva sin nutid. För några decennier sen fick jag på en sekreterarkurs höra att det faktiskt inte framgick av protokollen från 1940-talet att ett världskrig pågick! Hur beskriver vi själva livet här just nu? Jag brukar påstå att vi bor i ett av de mest spännande och lärorika orterna i Sverige just nu!
Inga Harnesk
