Essayas Temesgen är nöjd och glad dagen efter invigningen av den eritreanska kulturfestivalen.
– Det var fantastiskt, jag är mycket nöjd. Jag hade inte förväntat mig att det skulle komma så mycket folk med tanke på förra årets händelser.
Han hade varit lite orolig, eftersom platsen för motdemonstranterna låg på vägen för dem som gick från Eggeby gård och upp till Rinkeby.
– Jag tänkte på de föräldrar och barn som skulle gå hem sent på kvällen. Men allt har hittills fungerat bra. Polisen gör ett mycket bra jobb.
Är den eritreanska kulturfestivalen regimens egen festival?
– Nej, det är det inte. Det är inte första gången vi hör de anklagelserna, de har protesterat i många år. Det som var nytt var våldet förra året, annars är protesterna inte nya. Det finns många olika åsikter om festivalen, men majoriteten av eritreanerna är här. Det är som i en familj, alla har inte samma åsikter.
Essayas Temesgen förstår inte kritiken som riktas mot festivalen.
– Varför skulle vi lyda regimen i Eritrea när när vi lever här? Vi är svensk-eritreaner. Vi bor i Sverige, vi har yttrandefrihet, och grundlagen gäller alla. Vi utövar vår kultur och våra traditioner, här samlas vi och roar oss tillsammans.
Medverkar representanter från Eritreas ambassad under festivalen?
– Ja, det kommer några från ambassaden i Stockholm för att prata om konsulära ärenden. Många har problem att få visum och får tillfälle att att ställa frågor.
Pratas inte politik?
– Nej, nej, säger Essayas Temesgen.
En musikgrupp som uppträder under festivalen har kommit från Eritrea. Är de inte en del av landets propaganda?
Alem Teklegiorgis, ordförande i NHCC, som anordnar festivalen, är sjuk och kan inte vara närvarande, men han är med på telefon. Han säger: Inte ens i samma familj tycker alla likadant
– Iranierna här i Sverige, de har en förening precis som vi. När de har fester, då bjuder de in musiker från Iran. Varför kan inte vi göra samma sak? Vad är det för fel att vi bjuder in musiker från Eritrea?
Alem Teklegiorgis är sängliggande, han har svåra problem med en höft.
– Jag har kämpat hela året för att festivalen skulle få äga rum och är mycket besviken att jag inte kan vara där. Men jag kan inte gå.
Han hoppas och tror att allt kommer gå lugnt till i år.
– Vi lever i civiliserade samhällen, inte i stenåldern. I stenåldern använder man stenar som vapen, vi måste använda hjärnan. Vi bjuder alla hit.
Han understryker att alla som kommer till festivalen har inte samma åsikter.
– Inte ens i samma familj tycker alla likadant. Min syster är emot festivalen, men vi diskuterar, på ett civiliserat sätt.
Essayas Temesgen säger avslutningsvis:
– Sverige är fantastiskt, båda sidor har samma rätt att anordna möten och festivaler. Så måste det vara.
Kerstin Gustafsson Figueroa
