När vi blivit så avtrubbade, att bilder på huvudlösa barnkroppar utgör den del av vardagen vi scrollar förbi med en trött suck på väg till jobbet, finns fortfarande orden. Fakta och poesi som bevis för pågående brott mot mänskligheten.
Författaren och poeten Johannes Anyuru, som brukar skriva fantastiska romaner om orten, existensen och samtiden har under det senaste året främst publicerat texter om Israels folkmord i Gaza. Under flera veckor i början av året gick han i en serie inlägg på Instagram igenom Sydafrikas anmälan av Israel till den internationella domstolen i Haag, ICJ. Anmälan som i sin helhet är 84 sidor lång finns tillgänglig på nätet och innehåller en lång rad punkter som förklarar varför Sydafrika anser att Israel bör åtalas för folkmord.
När anmälan lämnades in i december förra året dödades i genomsnitt 115 barn varje dag och massmördandet har sedan dess fortsatt i fasansfull takt. Ingen kommer undan; kvinnor, män, barn, gamla, unga, spädbarn, gravida, funktionshindrade, friska och sjuka Gazabor slaktas varje dag sedan den 7 oktober 2023. De officiella dödssiffrorna har nu passerat 40 000. När domen föll i april stod det klart att ICJ anser att Israel sannolikt, ”plausible” på engelska, gör sig skyldig till folkmord i Gaza.
Jag skyddar dig
och jag skyddar barnen
som sover
som fågelungar
i min famns klippnäste
inte heller i sina drömmar
går de någonstans
eftersom döden går
mot vårt hus
Så skrev Hiba Abu Nada, kemist, poet och romanförfattare, innan hon dödades av israeliska bomber den 20 oktober 2023. Hennes dikt är en av flera som Anyuru har översatt till svenska och valt att publicera tillsammans med en sammanfattning av den tredje delen av Sydafrikas ICJ-anmälan i en liten tunn bok på 54 sidor, Faktan.
I israeliska fängelser torteras palestinier till döds, bland annat genom våldtäkt
Med vit fosfor som bränner sig in i kroppen, fortsätter brinna inuti skelettet och självantänder på nytt vid kontakt med syre, plågar ockupationsarmén sina offer under flera veckor efter det att bomberna fallit.
På sjukhusen, som alla mer eller mindre förstörts av Israels bomber och militär, amputeras skadade utan bedövning, på smutsiga golv, i ljuset av ficklampor.
I israeliska fängelser torteras palestinier till döds, bland annat genom våldtäkt med metallspett, som ibland är glödgade eller strömförande.
Allt detta är fakta, Israels folkmord i Gaza är väldokumenterat. Kolla i mobilen bara, bilderna finns överallt. Barn utan huvud och barnhuvud utan kroppar. De älskade, efterlängtade bebisarna som bara fick leva ett par dagar. Massgravarna som vittnar om grymma avrättningar på bakbundna människor.
Min systerdotter har allt och den här flickan hade inget. Ingenting kvar efter ett år i livet
Vi har sett bilder på små barn som gråter hysteriskt efter mamma och pappa. Andra barn är bortom tårar. Med mörka ögon, bedövade av lidande och chock ser de rakt in i kamerorna. Alla dessa desperata kameror och alla dessa fruktansvärda klipp.
Ett skickade jag till typ alla jag känner efter att ha gråtit i timmar vid köksbordet. Hon var så lik min systerdotter detta lilla barn. Fast min systerdotter har allt och den här flickan hade inget. Ingenting kvar efter ett år i livet.
Gång på gång drabbas jag av en förtvivlad ordlöshet när jag försöker skriva till mina vänner i Palestina, för att fråga hur de mår. Alhamdulillah, går det att svara på alla frågor har jag lärt mig. Men jag tror inte på gud och kan bara säga ”Jag vet inte, genocide good?” Alltså inget är okej så länge folkmordet pågår, men jag har det ju bra i det lilla.
Samma ordlöshet slår till när jag försöker berätta för andra vad som händer. Hör ni inte barnens rop? Ser ni inte barnens blod?
Antalet människor som skadats, lemlästats och traumatiserats i Gaza är oräkneligt
I desperationen prövas det mesta. Vädjan, tårar, hot, förbannelser. Till och med ironi och svart humor. Faktan ständigt närvarande.
Antalet människor som skadats, lemlästats och traumatiserats i Gaza är oräkneligt och kommer fortsätta vara så i generationer. Enligt den högt ansedda tidskriften The Lancet är det inte osannolikt att det för varje dödad person i Gaza kommer gå att räkna ytterligare fyra indirekta dödsfall kopplat till kriget, till följd av svält och sjukdomar. Det skulle innebära 186 000 döda, eller till och med fler eftersom dödssiffrorna inte slutar att stiga. 186 000 motsvarar knappt 8 procent av de 2,3 miljoner människor som för ett år sedan utgjorde Gazas befolkning.
På sociala medier och ibland på kultursidorna kämpar en handfull poeter med invandrarbakgrund för att sätta ord på denna ofattbara tragedi. Sliter för att nå fram till något mänskligt i läsaren. Johannes Anyuru är en av dem.
De döda är mer levande än oss, konstaterar Anyuru som med hjälp av de mördade palestinska poeternas dikter tillgängliggör faktan och öppnar dörren till det svindlande mörker av sorg som varje enskild förlust innebär.
Anna Nygård
