Idag är ingen dag av triumf. Istället har vi känslan av förlust – en förlust av det som är bäst med Järva. Med invigningen av Järva begravningsplats bevittnar vi inte framsteg, utan ett tragiskt misstag, som visar hur frånkopplade politiska beslut i Stockholm fortfarande är från människors behov.
När jag flyttade till Sverige 2011 fokuserade jag, som många andra nykomlingar, på att överleva och integrera – arbete, språk och bostad var det första jag tänkte på. Järva blev mitt hem året efter, och jag älskade snabbt både våra grönområden och gemenskapen som finns här. Så när jag först hörde om planerna att bygga en begravningsplats på Granholmstoppen och Järva Discgolfpark kunde jag inte tro det. Jag skrattade. Det verkade som en önskedröm, ett påhittat förslag som aldrig skulle tas på allvar och något som, i slutändan, självklart skulle avslås.
Vad jag inte förstod då var att förslaget inte var nytt under mitten av 2010-talet. När Järva utvecklades under Miljonprogrammet fanns det med i planerna att en begravningsplats skulle vara en del av området, och Granholmstoppen nämndes som en möjlig plats, långt innan mina fötter trampade på svensk mark.
Granholmstoppen, som en gång var en öde avfallsplats fylld av schaktmassor, hade blivit en oas, ett sällsynt grönt paradis för en idrottsgemenskap omgiven av betong och buller. Förvandlingen var inte bara fysisk; den var symbolisk för vad Järva kunde vara – en plats där natur, sport och gemenskap blomstrade tillsammans.
Den verkliga kostnaden av att förlora Järva Discgolfpark
Arbetet som gjorde Granholmstoppen till en plats av skönhet tog många år. Det var Järva Discgolfparks insatser, som började på 1990-talet, som skapade en arena av världsklass där både sport och miljö kunde vara en harmonisk blandning. Detta var inte bara en lokal park – till slut blev den känd över hela världen. Järva Discgolfpark blev en regelbunden plats för professionella tävlingar och utsågs till världens bästa discgolfbana år 2020. År 2017 vann parken dessutom utmärkelsen Årets Park, ett bevis på hur den balanserade rekreation och natur på ett perfekt sätt som andra kan ta inspiration ifrån.
Besökare från hela världen kom för att spela en av världens snabbast växande sporter. Ännu viktigare var att det lokala samhället älskade parken. Den var tillgänglig för alla, oavsett om man ville spela eller bara ta en lugn promenad. Faktum är att Järva Discgolfpark röstades fram som ”Bästa Platsen” i Järva i ett digitalt demokrati-projekt som drevs av Spacescape – ett tydligt bevis på att detta inte bara var ett grönområde, utan även hjärtat i gemenskapen.
Men allt detta fick inte beslutsfattarna att tveka – inte ens för ett ögonblick. Nu har hundratals, om inte tusentals träd fällts, och när bullret från E18 fyller den tidigare skogsmiljön, har Järva Discgolfpark rasat till plats 41 på världsrankningen av discgolfbanor..
Prestige och politiskt spel
I mitt hemland, Storbritannien, har vi ett uttryck: NIMBY – ”Not In My Back Yard” – som beskriver lokalinvånare som protesterar mot utveckling bara för att de sker i deras närhet. Jag har ofta frågat mig själv om mitt motstånd, och många andras i Järva, bara handlar om NIMBY-mentalitet – ilska över att en utveckling sker i vårt grönområde.
Men det är inte så enkelt. Det är inte idén om en begravningsplats som gör befolkningen arga – det är beslutet att bygga den på vad som utan tvekan är Järvas bästa plats. Det finns otaliga andra områden i närheten – Hansta Hage vid Förbifarten eller Hästa Gård – där utveckling skulle kunna ske utan att förstöra en älskad plats som lockar tusentals besökare till Järva varje år.
Det verkliga problemet här är något annat. För de ansvariga – Kyrkogårdsförvaltningen och politikerna i Kyrkogårdsnämnden (där Elvir Kazinic (S), Bo Sundin (M) och Ahmed Sharaf Abdi (V) idag är ledamöter eller ersättare) – blev detta projekt en fråga om prestige. Prestige i att förvandla Järvafältets mest ikoniska soptipp till något politiker och tjänstemän kunde kalla en seger. Prestige i att hålla fast vid ett förslag som fattades för 20 år sedan, utan att inse att området har förändrats – och med detta också behoven hos dess invånare. Prestige om att inte förstå att man kanske har valt fel.
De vägrade att överväga alternativa platser. De vägrade att se hur begravningsplatsen skulle förstöra den känsliga balansen mellan rekreation och respekt för de döda. Konflikten om huruvida rekreation ens kan äga rum på en begravningsplats har varit föremål för långvarig debatt, särskilt på Skogskyrkogården, men ändå drev dessa beslutsfattare igenom sina planer utan att blinka.
Den ekonomiska katastrofen
Och sedan finns kostnaden – en ekonomisk katastrof förklädd till framsteg. Detta kan mycket väl vara en av världens dyraste skattefinansierade begravningsplatser någonsin. De ursprungliga kostnadsuppskattningarna låg på 200 miljoner kronor. Idag har kostnaden stigit till hela 455 miljoner kronor, en hisnande ökning. Kritiken är tydlig: Projektledningen har ”inte haft tillräcklig styrning och kontroll.”
För bara 9 000 gravplatser, varav endast 2 700 är för kistgravar, har kostnaden per person redan uppgått till 50 000 kronor. Och trots dessa skenande kostnader övervägde ingen att omvärdera projektet eller välja en stabilare plats än den sköra marken under Granholmstoppen. Lägg därtill, i sista minuten, ytterligare 43 miljoner kronor för att bygga en busshållplats och en cykelväg. Det är pinsamt att just nu, 2024, har staden bestämt sig för att en grundläggande infrastruktur också behövs på platsen.
En förlorad möjlighet
Det kommer säkert att finnas politiker som firar idag att Järva begravningsplats äntligen är öppnad, och firar att lokala familjer nu inte längre behöver resa över hela staden för att säga farväl till sina nära och kära. Jag protesterar inte mot det. Jag står på Järva begravningsplats idag för att påminna dessa politiker om deras misstag, för att påminna dem om förstörelsen deras beslut har orsakat. För att påminna alla om slöseriet med skattebetalarnas pengar, och om de otaliga tillfällen under det senaste decenniet då de kunde ha gjort om och ha gjort rätt.
Idag är ingen dag för firande för människorna i Järva. Ingenting kan någonsin övertyga mig om att detta inte bara var fel plats att bygga en begravningsplats på – det var den värsta platsen. Detta kunde ha gjorts bättre, till en lägre kostnad, och utan att förstöra ett rekreations- och idrottsområde i världsklass.
Järva behöver anläggningar i världsklass för att locka människor, minska segregationen och ge oss något att vara stolta över. Innan denna begravningsplats hade vi en sådan anläggning. Siffran idag är tyvärr noll.
Ben Robertson
