Under ett kort ögonblick ville alla prata om gangsterrap. Vissa ville förbjuda den, andra bevaka den mer. Så plötsligt dog samtalet ut. Lizette Romero reflekterar kring varför musikgenren gick från bespottad, till att bli omhuldad för att slutligen falla i glömska igen.
Jag slås av det ibland när jag sitter på tunnelbanan i Stockholm och hör innerstadspojkarna kalla varandra för bror, eller spela upp hiphop från sina telefoner. De är attraherade av förorten. Orten har en kraft som graviterar ut mot vita svenskar. Ett tag gick det inte att gå ut på en nattklubb i Stockholm utan att se vita killar med adidasbyxor på sig, eller vita tjejer med stora hoops i öronen och inbakade flätor.
Förorten fascinerar. Eller kanske bilden av förorten, som blivit en symbol för allt från exotism och fattigdom
Förorten fascinerar. Eller kanske är det snarare bilden av förorten, som har blivit en symbol i svenska medier för allt från exotism och fattigdom, från billig frukt till fara. Kanske går det också att sortera in den stora hajpen kring tv-serien Snabba Cash till detta fenomen. Likaså den efterföljande trenden där vita influencers, som Alexandra Nilsson och Lucas Simonsson, spelade in videor där de parodierade den dialekt som karaktärerna i serien hade.
Jag har länge funderat över vad fascinationen beror på, vad det är med orten som kittlar så.
Förorten är en testraket på hur man kan inskränka fri- och rättigheter för hela Sveriges befolkning i övrigt
Det är här visitationszonerna ska införas. Det är förortens befolkning som ska kontrolleras i inre gränskontroller. Det är ortens barn som föreslås obligatorisk språkscreening på BVC. Förorten är en testraket på hur man kan inskränka fri- och rättigheter för hela Sveriges befolkning i övrigt. Platsen är en projektionsyta för högerns problemformuleringar. Det börjar här.
Att borgerligheten med Sverigedemokraterna i spetsen vill sanktionera orten är ingen hemlighet.
Men delar av den ”progressiva” synen på orten är minst lika intressant.
Kanske ställdes det på sin spets när artisten Yasins genombrottsalbum 98.01.11 kom ut. Yasin hade länge varit känd inom scenen, och i orten, men i och med att han blev nominerad till P3 Guld, började hans musik även uppmärksammas på kultursidorna.
Borgerliga kritiker menade att han inte borde få spelas i public service. Delar av den kritiska vänstern, som Aftonbladets Sven Anders Johansson, menade å sin sida att hans musik var individualistisk. Men de flesta kulturskribenter, exempelvis Expressens Victor Malm, ville ändå framhäva musikens litterära och konstnärliga kvaliteter. DNs Nicholas Ringskog Ferrada Noli menade att det var ur dessa som musiken borde beskrivas på kultursidorna, och GPs Jenny Högström menade att det rörde sig om en ny slags arbetarlitteratur. Många var även de kulturchefer och kritiker som uttryckte att den så kallade gangsterrappen borde bevakas mer på kultursidorna.
Det kändes som om själva skjutningarna fascinerade skribenterna. På ett behörigt avstånd, såklart
Jag minns det som att även de välmenande lovorden påminde mig om de vita innerstadspojkarna på tunnelbanan. Det var så uppenbart att man attraherades av genren på grund av en föreställning om vilka det var som gjorde musiken. Att man ville skilja ut sig själv som en vit person, som “förstod” genren, som förstod våldet, och inte var en vanlig medelklassmupp utan känsla för ungdomar. Men musiken tilläts aldrig bara vara musik i sig själv, bortom våldet och skjutningarna. Snarare kändes det som om det var själva skjutningarna som också fascinerade skribenterna. På ett behörigt avstånd, såklart. Det var ju inte deras barn som mördades, eller som mördade varandra. Och det var på något sätt en förutsättning, för att de också skulle kunna lyssna på musiken och titta på Snabba Cash på Netflix på kvällarna.
Så här flera år senare kan man fråga sig vad alla utlovade texter om hiphop på kultursidorna tog vägen. Varför intresset för hiphop i kulturens finrum dog så snabbt. Ett svar kanske går att hitta i våldets förflyttning. De senaste åren har det även börjat skjutas i vita bostadsområden, eller som Ulf Kristersson beskrev det, “mitt i bostadsområden där helt vanliga familjer bor”. Rapparen Einár mördades i Hammarby Sjöstad 2021.
Attraktionen till det ’farliga’ andra gällde bara fram till en viss punkt. Tills våldet blev vitt
Själv vill jag inte relativisera hans död. Einár var bara nitton år gammal. Men någonting hände när Einár dog som visade hans särställning i relation till andra artister. När han dog gjorde musikjournalisten Fredrik Strage slut med gangsterrappen. Försvarstalen för genren sinade i pressen.
Kanske vill jag bara försöka säga att det betyder något. Att attraktionen till det ”farliga” andra, bara gällde fram till en viss punkt. Tills våldet blev vitt. Det går att begära våldet så länge det drabbar någon annan.
Men i och med mordet på en vit pojke i en vit stadsdel, blev rappen inte lika spännande längre. Det berättar något om vem som är sörjbar i Sverige idag.
En socialdemokratisk politiker vill riva husen i förorten och låta akademiker ha förtur till nybyggnationen
Självklart ska vi sörja Einár. Precis som vi nu sörjer C. Gambino, en artist som dödades innan han hunnit växa upp. När ytterligare en rappare nu tagits ifrån oss har det uppmärksammats i medier.
Men den tidigare fascinationen för musikgenren har dött ut. På kultursidorna diskuteras nu annat.
En socialdemokratisk politiker vill riva husen i förorten och låta akademiker ha förtur till nybyggnationen. Det är en liten spillra av den verklighet som rapparna beskriver.
Men deras vardag är inte så intressant längre.
Den glider nu in i glömskan, på behörigt avstånd från de som ska analysera samtidstrender.
Lizette Romero
Det här artikeln avslutar serien från Kontext Press om hur gängkriminaliteten, inte bara dominerat debatten utan även lett till ett mer repressivt samhälle.
Läs de tidigare artiklarna:
Elina Pahnkes ”Pojkarna som alla politiker talar om”.
Rashid Musas ”Min son, världen kommer att betrakta dig som en fiende.”
Silas Alikis ”Fler barn begår brott sedan straffrabatten avskaffats.”
