Kultur

I Alexandra Pascalidous bok Mammorna får vi möta tjugo mammor från olika socioekonomiskt utsatta områden runtom i Sverige. Mammor som tvingats göra det otänkbara – att begrava sina barn, istället för att begravas av sina barn. Mammorna som släpptes tidigare i höst är här för att göra oss påminda om perspektiven vi glömmer, av rösterna vi glömt. Tjugo mammor, tjugo röster, tjugo berättelser. Alla kommer att få ditt hjärta att svikta. I Alexandra Pascalidous reportagebok Mammorna får vi ta del av perspektiv som sällan får utrymme. Röster som sällan kommer till tals. Röster som påminner oss om att för varje dödsskjutning, för varje liv som alldeles för tidigt släckts, finns det brustna hjärtan. Hjärtan som aldrig kommer att bli hela, för att samhället övergivit dem. Pascalidou inleder kort varje berättelse med en introduktion. Sedan överlåter hon micken och låter mödrarna tala direkt till oss, helt ofiltrerat. Inget är förskönat, varken språket eller tankarna. Jag kunde störa mig ibland på vissa uttalade fördomar hos vissa mammor. Men det är ju det som är poängen, det ska vara äkta. Pascalidou ligger inte och skrapar på en polerad yta, hon skövlar bort flera jävla lager med dessa berättelser. Mammorna porträtteras inte som madonnor…

Under november kommer det hållas öppna workshopar i papier-maché i Husby konsthall. Allt under handledning av konstnären Katia Ibarra. – Papier-maché är så mycket mer än pyssel på förskolan! “Husby händer” är en papier-maché-workshop för alla att träffas och via händerna skapa hantverk och utväxla erfarenheter. Katia Ibarra kommer på Husby konsthall visa tekniken kring papier-maché och tillsammans skapa konsthantverk inspirerat från Mexiko. – Jag vill sprida denna mexikanska konstform till Sverige. Jag ser mig själv som en papier-maché-ambassadör! säger Katia Ibarra.  Det finns många olika typer av papier-maché-figurer och former. Den vanligaste, som alla barn lär sig tillverka från tidig ålder är piñatan, ett måste för alla kalas. Den innehåller idag oftast godis, men tidigare även annat mer nyttigt, som frukt. En annan form är de flera meter höga Judas-figurer, som brukar bäras i parader i Mexiko. Och alebrijes, som är ett fantasidjur och en blandning av flera djur i en kropp, precis som den svenska gripen. – Alebrijes uppgift är att ta hand om oss, de är inte alls farliga eller elaka, säger Katia Ibarra.  Dessa olika figurer är skapade av så kallade ”cartoneros” och har inspirerat kända konstnärer, så som Frida Kahlo och Diego Rivera.  Konsthallen kommer att vara ett slags öppen ateljé för…

Spike Lees Blackkklansman är ett måste under biohösten. En kostymfilm med referenser till Svarta pantrarna, rasistisk retorik som påminner starkt om en viss världsledare, och bortglömda KKK i skuggan av ”det fina folket” bakom alt-right rörelsen. Blackkklansman är en southpaw uppercut och nedan kan du läsa varför du ska se den, men också vad du kan vara kritisk mot. Är det något du behöver veta om du funderar på att se Blackkklansman så är det att filmen är en renodlad svart komedi. Det som kommer att avgöra om du gillar filmen eller inte, beror på om du anser att det finns en gräns när det gäller att göra komik av lidande, eller snarare hur man väljer att göra komik av lidande. Du behöver också veta att det inte rör sig om en film av samma stuk som Jordan Peeles Get out. Det finns inget subtilt med Blackkklansman, inga undangömda påskägg. Filmen är rå och explicit, den vita normen skildras ofiltrerat genom hela filmen ända fram till de geniala slutscenerna där filmen också når sin kulmen. Men låt oss spola tillbaka och ta det från början. Blackkklansman är Spike Lees galghumoristiska skildring av den svarta polisen Ron Stallworth som under 1970-talets…

– Jag var rädd att vännerna i moskén skulle undra varför jag skrev boken. Författaren Johannes Anyuru var på Sundbybergs bibliotek för att berätta om sin roman De kommer att drunkna i sina mödrars tårar. Johannes Anyuru inledde med att berätta hur han började skriva. På en lektion i gymnasiet hörde begreppet undergroundpoesi för första gången. – Jag hade upptäckt hiphop-musiken och därför betydde det ordet något för mig. Jag läste en dikt av Allen Ginsburg och blev betagen. Han bestämde sig direkt för att börja skriva poesi i hemlighet. Föräldrarna ville att sönerna skulle skaffa en bra utbildning som är gångbar överallt. Som går att fly med. Pappan var själv utbildad stridspilot i Uganda, något han inte kunde arbeta med som flykting i Sverige. Han såg en fara redan på 1990-talet i att högerextremister en dag kan komma till makten i Sverige, då kanske sönerna måste fly. Så, de tre bröderna pluggade till ingenjörer. Men efter ett tag gick Johannes till föräldrarna och sa att det inte var något för honom. Han ville bli poet. 2003 kom diktsamlingen Det är bara gudarna som är nya, och han fick ett stipendium på 30 000 kr av Restaurang Prinsen i Stockholm.…