Tusen tecken

I mitt hus, med 20 lägenheter, är det en enda som prenumererar på en morgontidning. Jag. Mycket tyder på att papperstidningarna kommer att försvinna. I alla fall de som kostar pengar. En av mina vänner var nyligen i New York. Vi har jobbat ihop i många år och en sak vi har gemensamt är att vi alltid letar efter en dagstidning. Alltså, en papperstidning. Men trots att hon befann sig på den del av Manhattan där universitetet ligger hittade hon inga tidningar. Tidningskioskerna verkar ha försvunnit. Bokhandeln sålde bara böcker. Till slut frågade hon portiern på hotellet var hon kunde hitta en dagstidning. ”Du kan få en av mig”, sade han och gav henne en New York Times. I tidningen läste hon en intervju med CNN:s stjärnreporter Christiane Amanpour. Det är en lång artikel om vad #metoo har betytt och vad problemen med falska nyheter, ”fake news”, innebär. I slutet av intervjun får hon frågan vad som krävs för att bygga upp journalistikens trovärdighet igen. Christina Amanpour svarar att de ekonomiska nedskärningarna är ett stort problem, och leder främst till en sämre lokal journalistik. Och hon tror på kraften i lokala nyheter. “Det är där som de riktiga historierna finns.”…

Trafikkontoret, en av stadens centrala förvaltningar, var på besök när Kista-Rinkeby hade sitt senaste möte i stadsdelsnämnden. Det handlade om stadens snöröjning. Men de frågor som publiken ställer får inga svar. Utan tjänstemannen svarar som tjänstemän brukar ”jag tar med mig det här”. Den som arbetar centralt kan omöjligen ha koll på varenda gata i Husby eller Akalla. Mötena i stadsdelsnämnderna i Rinkeby-Kista och Spånga-Tensta brukar vara välbesökta. De boende får möjlighet att ställa frågor och få svar. Jag har svårt att tro att politiker och tjänstemän inte skulle påverkas av den direkta kontakten med sina väljare. Det är betydelsefullt att nämndens ordförande bor i området, att han eller hon nöter samma trottoarer som alla andra. Den som bor i Äppelviken eller Hässelby villastad lever rätt långt från verkligheten i Järva. Men om alliansen vinner valet i Stockholm i höst blir det nog inga fler möten i stadsdelsnämnden i Rinkebyskolan, Folkets Husby eller Tensta träff. Då får Järvaborna resa till Vällingby eller Bromma för att stöta på sina folkvalda politiker. Förresten kan det bli samma sak om de röd-gröna vinner. Moderaterna är tydliga, de vill ha fem stadsdelar istället för 14 som idag. Socialdemokraterna är otydliga, det vet inte alls…

Det var stort pådrag. SVT skulle sända direkt från Rinkeby. Representanter från Föräldrarådet skulle vara med på länk i debattprogrammet Opinion live. Jag gillar inte debattprogram, blir bara arg när jag ser dem. Det är mycket sällan något vettigt blir sagt, utan den som skriker högst får mest utrymme. Rappa repliker, hur korkade de än må vara, gör sig bra i TV. Men den här kvällen ville jag titta. Diskussionen handlade om de senaste skjutningarna och föräldrarna från Rinkeby kunde berätta hur de med ideella insatser gör orten till en lugnare och bättre plats. Men vad händer? Jo, programledaren frågar en av föräldrarna, en pappa som efter en stökig uppväxt har fått ordning på sitt liv, varför han ”blev kriminell”. Som om det skulle gå att svara på, kort och ”TV-mässigt”! Så dumt! Pappan klarade sig ändå bra, men ändå. Förbannad blev jag. Och så fort någon av de medverkande tvekade lite inför en fråga, tänkte efter innan de svarade, blev programledaren nervös. Då riktade hon uppmärksamheten åt något annat håll, åt någon som vanemässigt pladdrade på. Nej, det var ingen bra TV. Föräldrarna från Rinkeby satt som gisslan i direktsändning, utan möjlighet att påverka situationen. Kerstin Gustafsson (Följande text…

Jag har varit på teater. Det sker alldeles för sällan. Men när verksamhetsutvecklaren för ABF Stockholm i Västerort, Seluah Alsaati, ska köra sin monolog ”Inte din baby” i Blå Huset i Tensta, då går jag iväg. Seluah är inte bara verksam i folkbildningens tjänst, utan även en aktivist som rappar och gör egna låtar. Scenografin är enkel, bara två lampor och en rökmaskin. Hon presenterar sig: ”Jag heter Se.lu.ah, inte See-luah, inte Seluuu-ah, utan Se-lu-ah.” Hennes monolog, som hon skrivit själv, ingår i Stadsteaterns satsning på dokumentärt berättande. Hon berättar om ett kärleksförhållande, som höll på att ta kål på henne, men som hon lyckades ta sig ur. Numera ställer hon tre krav på sin kommande man, för det är en snubbe hon vill ha. Första kravet är intelligens, ”han ska kunna skilja på Palestina och Pakistan”. Krav nummer två är social kompetens, ”han ska svara på mina sms inom tre timmar”, och vara så pass intresserad att han kan ställa åtminstone tre frågor till henne. Inte bara snacka själv, alltså. Och tredje kravet är en man som har förmågan att ”tillfredsställa en kvinna”. Ja, jag håller med. Varför nöja sig med mindre? Kerstin Gustafsson (Följande text har tidigare publicerats…

Dagen efter dödsskjutningen i Rinkeby är det märkligt lugnt i centrum. Men pizzerian där en ung man sköts ihjäl är stängd och två polisbilar står parkerade på torget. Vid tunnelbanan står en äldre man och säljer Vakttornet. Jag har sett honom många gånger, men inte pratat med honom tidigare. Sven-Erik Sandqvist är pensionär, ursprungligen från Härnösand, och har bott i Rinkeby i 22 år. Fem dagar i veckan står han och säljer Jehovas vittnens tidning. ”Jag trivs”, säger han, ”har aldrig känt mig rädd eller så.” Några ställer upp en kamera på torget. John och Devon (de vill inte säga sina efternamn) arbetar för tevekanalen ABC i Washington. De verkar ha vinkeln klar för sitt reportage – svensk invandringspolitik har lett till fler mord och gruppvåldtäkter. Jag frågar var de hade fått sina uppgifter ifrån, men får inga svar. Jag hänvisar dem till BRÅ och går därifrån. På eftermiddagen är det möte i Ungdomens hus. Många har samlats för att sörja det som hänt. Den till synes outtröttlige medborgarvärden Hagi Farah tar mikrofonen bland de sista. ”Vi måste sluta sörja”, säger han. ”Det är dags att handla.” Men idag tryter även Hagis krafter. ”Jag är gammal och när jag tänker…

Nu har Framtid Stockholm Järva öppnat i sina lokaler på Rinkebystråket. Under fyra år satsar staden 40 miljoner för att fånga upp ungdomar mellan 15 och 20 år som riskerar att hamna i drogmissbruk eller kriminalitet. Måtte de pengarna hamna rätt. Så många miljoner har plöjts ned i Järva, som har gett många nya arbetstillfällen. Men sällan till dem som bor i Järva. Jag läser Stockholms universitets utvärdering av SIG, Sociala insatsgruppernas verksamhet i Rinkeby och Tensta. Där finns utdrag ur de intervjuer som gjorts med deltagarna. Det är hjärtskärande berättelser om hur unga killar placerats på hem med vuxna, tunga narkomaner. ”Du vaknar upp och går in på toaletten och du ser blod på väggarna och sen ligger det en nål där du ska tvätta ditt ansikte…” Och så han som var hemlös, men inte fick någon hjälp av soc, eftersom han inte var kvar i en och samma kommun hela tiden. Skälet var att han åkte tunnelbana på nätterna… Men hos Sociala insatsgrupperna tror ungdomarna att de kan få ordning på sina liv. ”…andra projekt har varit skämt, tomma löften”. Här är det annorlunda, ”de frågar vad du behöver och utgår från det.” Det borde vara en självklarhet,…

Det var fullt framför scenen när P4 Stockholm anordnade debatt om hur vi ska få slut på skjutningarna i Stockholm. På plats fanns ordföranden för socialdemokraterna i Stockholm Anders Ygeman och moderaternas rättspolitiska talesperson Tomas Tobé. När det var deras tur att stå på scen märktes det tydligt att det snart är val. På Tomas Tobé lät det som om situationen under nuvarande regering helt spårat ur. ”Läget är så pass allvarligt att det numera inte räcker med fler poliser och längre straff. Vi måste börja tänka om när det gäller anonyma vittnesförhör och vittnesskydd.” Anders Ygeman, som verkade vara både snuvig och grinig, tappade humöret. ”Ni får ursäkta, men det här är som att debattera med en guldfisk. Tomas Tobé har inget närminne alls.” Enligt Ygeman hade allt blivit sämre under alliansen, men nu hade regeringen satsat mycket pengar på att vända utvecklingen i våra förorter. ”En kraftfull förebyggande åtgärd är att satsa på en bättre mödravård, och det tar kanske 20 år innan det visar resultat”, sade han. Men det var Lena Öhlander, nattvandrare från Sätra, som gjorde starkast intryck: ”När bilar brinner, då är alla ute. Men när våra barn dör, då går vi hem och stänger…

”Ledningen är tondöv, de lyssnar inte. Vid en skjutning skickade de ut oss att dela ut pepparkakor i tunnelbanan…” När de anställde Hagi Farah som medborgarvärd i Rinkeby visste de nog inte vad de gjorde. Eller så visste de precis. Han har sin arbetsplats i ett litet kontor i Rinkeby tunnelbanestation, men han sitter sällan där. Han är ute i ”sina områden”, deltar i varje möte i stadsdelsnämnden, alltid påläst, alltid engagerad. Han är med när Folkets Hus eller Folkets Husby har sina möten. Han finns på plats när stadsdelens undersköterskor får sina broscher efter avslutad utbildning, och han värvar unga män till byggtekniska gymnasiet i Kista. När ungdomarna härjade i Rinkeby centrum senast, och bilarna brann, var Hagi där. Polisen avvaktade på avstånd, brandkåren lät bilarna brinna ned, men Hagi var på plats. Hagi Farah är en av dem som ger trygghet och gör en viktig insats. Men varför funkar inte medborgarvärdarna lika bra överallt? Ole-Jörgen Persson, M, i Spånga-Tensta stadsdelsnämnd, säger så här i den här veckans tidning: ”Jag måste erkänna, att jag fortfarande inte riktigt vet exakt vad som är värdarnas konkreta arbetsuppgifter och vad de har tillfört stadsdelen.”Några av dem som anställdes som medborgarvärdar i november…