Vilken gåva att få växa upp i orten och faktiskt se det riktiga livet. Åren har gått men än idag har jag en massa härliga matminnen från barndomen som flashar förbi. Vad vore livet utan den irakiska grytan som puttrade på spisen och alla korantexter som prydde väggarna? Vad vore livet utan den polska soppan och de turkiska pirogerna? Vad vore livet utan jordnötsmackorna hos min bästa kompis i fjärde klass?
För en del barn är dessa vuxna det enda trygga de har
Jag minns den hembakade rulltårtan, som fröknarna på förskolan bjöd oss barn på. Jag minns föräldrarna som givmilt bjöd in mig i deras hem. Frågan är – vad vore jag utan dem? De kunde med kärlek bjuda in sina barns kompisar att sova över eller för att äta. Bara det är att vara en förebild. För en del barn är dessa vuxna det enda trygga de har. Så ja, all heder åt våra mammor och pappor i orten.
Jag minns en kompis mamma, hon gick bort förra året, som var en klippa i min barndom. Jag minns hennes skratt, det fanns inget bättre, ett leende så varmt och generöst. Jag minns bästa barndomsvännen som bjöd på sina underbara avokadomackor med te och timslånga prat långt inpå natten. Jag minns Rinkebyskolans engelskalärare, hennes visdomsord och ett personligt brev hon skrev till mig. Med ömhet läser jag brevet då och då än idag.
Det finns hopp så länge det finns vuxna förebilder
Det finns hopp så länge det finns vuxna förebilder. En enda vuxen kan göra underverk och inget är mäktigare än att se rosors knoppar blomma och faktiskt bli ett fint rosbarn.
Vi har barn som kämpar varje dag med sin osäkerhet, känslighet och tilltro till vuxenvärlden. Vi har alla varit små och vi kan alla relatera till de minnena. Vi minns hur det är att vara ung, hur man kämpar med sig själv, med sitt yttre och inre, för att bara kunna vara sig själv. Hur viktigt det var att få en kram av en god vän, att ha en omgivning som brydde sig.
De fick mig att känna att jag duger som jag är
Jag är tacksam, att jag fick ta del av världens olika kulturer och se en vardag som var annorlunda än min egen. Och ja, mina matminnen är viktiga för mig eftersom jag faktiskt mådde som bäst hos mina goda vänner. Det var deras föräldrar som verkligen såg mig, som välkomnade mig med öppna armar, som bekräftade mig och har gjort mig till den jag är idag. De fick mig att känna att jag duger som jag är.
Tack alla vuxna som gav sin kärlek till ytterligare ett barn. De kunde nog inte förstå vilken stark inverkan de hade på en liten osäker och blyg tjej. Tack än en gång. Ni är värda all credit.
Krista Sirviö
