Det var en av semesterns sista dagar och vi var så gott som ensamma på bryggan. Bara trollsländorna och en och annan broms gjorde oss sällskap. Det var sol och små lätta moln (Pugh salig i åminnelse) och livet kändes gott.
Då plötsligt bröts stillheten och lugnet.
Ra-ta-ta-ta-ta.
Kulsprutor. Vår sommarstuga är granne med ett militärt område och de värnpliktiga tränade på krig.
Ra-ta-ta-ta-ta.
Och så var vi tillbaka i verkligheten igen. Krig och död, det värsta som kan hända. För oss var det bara ett oljud på avstånd, för hundratusentals människor runt om i världen är det vardag.
Ändå känns det som om vi är på väg dit. Här hemma pågår ett slags hjärntvätt. Kriget normaliseras. Det började med vattendunkar och nödradio, och slutade med anslutning till Nato och avtal med främmande makt. Ingen frågade mig. Frågade de dig?
Ingen talar längre om fred
Krig, krig, krig. Ingen talar längre om fred. De som gör det betraktas nästan som landsförrädare. Människor jag bedömt som kloka pratar plötsligt om ett ”begränsat kärnvapenkrig”. Som om det skulle finnas.
Medierna fylls med aningslösa reportage om vapenindustrins senaste drönare, som ska säljas till krigförande länder. Rena reklaminslag. Så fort krig bröt ut i Europa steg SAABs aktie med 80 procent. Krig är lönsamt.
Miljarderna till upprustning och vapenindustrin verkar vara oändliga. Samtidigt som det inte finns några pengar till det som vi verkligen behöver – vård, skola, omsorg, bostäder, kultur…
Världen brinner, på flera sätt. Värmerekorden avslöser varandra, men näringslivet kräver att flygskatten ska avskaffas och regeringen skiter i klimatet.
I TV och på bio rullar Försvarsmaktens senaste reklamfilm. Utan att skämmas använder de Woody Guthries This Land is Your Land för att att värva unga till militären. En låt som skrevs under andra världskriget, som en protest mot uppblåst nationalism och sociala orättvisor.
Nej, det är inte mitt land längre. Men jag har inget annat.
Kerstin Gustafsson Figueroa
