I sin bok Angreppet radar författaren och journalisten Peter Gustavsson upp några av de områden där Sverigedemokraterna tillsammans med regeringspartierna medvetet arbetar för att försvaga demokratin.
Att politiker lägger sig i vem som ska vara Lucia i ett luciatåg på en folkhögskola, kan tyckas vara en bagatell. Likaså när de har åsikter om dragqueens vara eller icke vara med sina föreställningar för barn på biblioteken. Men när Peter Gustavsson redogör för några av de områden inom vilka politiska förändringar föreslås, eller har genomförts, är dessa två exempel allt annat än bagateller.
Istället visar det hur brett, utspritt och metodiskt man angriper demokratin på många fronter.
Några exempel på områden:
- Lägre stöd till studieförbund och föreningar
- Försök att försvaga fackföreningarna till exempel genom förslaget att skilja skyddsombud från facket och förändringar av strejkrätten
- Minskat mediastöd, vilket leder till sämre medial mångfald
- Inblandning i vilka projekt som beviljas forskningsbidrag
- Ett hårdbantat public service
- Att politiker ska kunna lägga sig och styra innehållet i offentligt finansierad kultur
- Ett nytt kriterium för lönesättning för de politiskt obundna tjänstemännen på regeringskansliet har införts, den som arbetar med ett politikområde som Tidöavtalet prioriterar, ska få högre lön.
Många av de i nutid angripna organisationerna är desamma som fört den demokratiska utvecklingen framåt
Om man ser tillbaka på hur demokratin i Sverige har utvecklats under framförallt förra seklet, så står det klart att många av de i nutid angripna organisationerna faktiskt är desamma som fört den demokratiska utvecklingen framåt. Man kan alltså göra antagandet att urholkningen gör demokratin svagare och makten hos de som styr större.
I Sverige har vi rätt att tycka, tänka, tala och mötas fritt
Såväl fackföreningar som studieförbund, nykterhetsrörelsen och bondeförbundet är aktörer som har tagit strid för utökade rättigheter och jämlikhet för alla svenskar.
I Sverige utgår all makt från folket, i Sverige har vi rätt att tycka, tänka, tala och mötas fritt. Genom åren har rättigheter för kvinnor och barn stärkts, liksom för hbtqi-personer.
I många tunga frågor har de styrande och oppositionen varit måna om att trots olika ståndpunkter, ändå kompromissa sig fram till beslut som gagnar vårt land på sikt och oavsett färg på sittande regering.
Vad händer när retoriken och tonläget hos de som har den direkta eller indirekta makten i landet höjs?
Vad händer när friheten inom område efter område krymper? När folkbildningen blir sämre och mer svårtillgänglig? När kulturens innehåll likriktas för att falla makthavare i smaken? När inte medierna längre riktigt vågar granska makten av rädsla för att fråntas mediestöd och förlora annonsintäkter?
Och när retoriken och tonläget hos de som har den direkta eller indirekta makten i landet höjs?
På ett pedagogiskt och lättbegripligt sätt guidar författaren läsaren genom kapitel efter kapitel och lämnar i slutet av boken en handledning för den som vill starta en studiecirkel med boken som utgångspunkt.
Massor av fotnoter med källhänvisningar att fördjupa sig i för den som är intresserad, finns också.
Annika Skarf
